När jag vaknade imorse ångrade jag verkligen att jag sagt ja till att springa det där loppet, men att stanna hemma var inget alternativ. Jag var knappast sjuk, hade nya skor och dessutom hade skolan betalat anmälningsavgiften. Och var det inte jag som nyligen klagat på andra som anmäler sig till olika lopp på skolans bekostnad och sen utan giltig orsak stannar hemma? Jo, det var det ju. Därför tog jag på mig de nya skorna, löparkläderna och äntrade t-banan till norrförorten där loppet skulle gå av stapelt.
Och? undrar ni. Jo, jag sprang runt på en tid som var helt i sin ordning för en dam i min ålder. Och när jag senare studerade resultatlistan och insåg att det faktiskt bara var en tant i min ålder före mig och att de andra 157 kvinnorna var väldigt mycket yngre kände jag att jag i alla fall gjort en stark insats till att leva upp till namnet: Forever young 😉 Vilken glädje!
Ännu större glädje blev det när vi som sprang gick hem till kollegan med fru och åt loppsoppa, med goda mackor, kaka och kaffe. Sällan har mat smakat så bra och gemenskapen känts så skön. Och solen sken på oss också, på balkongen där vi satt. Det finns mycket att glädjas över.
