Författare: monika_thormann@hotmail.com

Författare.

Bellmanstafetten i ösregn

Trots ösregn, hög medelålder och avsaknaden av supporters sprang vårt lag, Servicemekanikerna, in på 2,17, inte illa för fem motionärer! 🙂 (Jo, jag är bara motionär. Elitidrottandet har legat på hyllan för länge. Det är bara att inse det.)

Kollegan, som sedan motionsloppet Blodomloppet går under namnet ”Kalsongmannen”, får numera kallas ”Startmannen” då han sprang startsträckan på lagets bästa tid, trots att han var näst äldst i laget och aldrig tränar. Snacka om medfödd löpartalang!

Och sen…det bästa av allt… humöret var på topp hela dagen. Kan det bero på endorfiner? Ut och prova vet jag, spring fem kilometer du med.

Minnen, sexmissbruk och raggning

Jag vaknade och kände att idag var det en sån där dag igen, en sån där dag då jag borde stanna hemma. När jag gick ut i köket kom det obehagliga minnet farande KABOM och slog mig i bakhuvudet och jag insåg igen att hur väl man än förpackar de där obehagliga känslorna så kommer de fram när man minst anar det. När jag en stund senare var på väg med soppåsen i handen över gatan utanför huset insåg jag att idag var det illa.

Vid lunch tog jag en promenad och naturligtvis började det regna så jag gick in på Blåbär och åt en sallad. Jag hasade mig tillbaka till skolan och tänkte att nu måste jag göra något, nu måste jag rycka upp mig. Jag kan inte låta gamla minnen ta död på min dag. Därför styrde jag förbi personalrummet, tog en kaffe och slog mig ner vid bordet där Birger höll hov. Och vad mår man bättre av än gemytliga Birger som puttrande delar med sig sina erfarenheter i livet? Snart kom vi in på ämnet ”Läkaren Roger Nilssons sexmissbruk” och då blev det livat och mycket att skratta åt och sen kom en kollega som ”kände” Roger lite och berättade hur han på en fest bara på en halvtimme fått ihop fyra eller fem tjejers telefonnummer. Behöver jag säga att tjejerna var hälften så gamla som Roger. Om han fick ihop det med dem alla framgick inte, men han måste ha legat i och raggat i ett, den där Roger.

Jag gick sen munter ner i arbetsrummet och det obehagliga minnet kändes inte längre tungt att bära utan nu var jag i full färd med att fundera på HUR Roger bar sig åt när han raggade. Enligt kollegan var det ganska mesiga, men envisa ragg. Då mindes jag några karlar som i min ungdom försökte ragga upp mig, men som fick nobben. En av dem var tandtekniker och han berättade väldigt övertygande att kvinnor, vars tänder såg ut som mina, var mycket intelligenta. Och visst blev jag smickrad, men sen kom frågan om jag ville följa honom hem alldeles för snabbt. Så han fick nobben. En annan sa på djupaste allvar att han läst i en vetenskaplig tidskrift att om kvinnan och mannen var födda på samma dag så skulle de få oerhört intelligenta barn  coh kunde vi gå hem till honom och prova? Han och jag fyllde år på samma dag, men några barn ville jag inte ha med honom så även han fick nobben. I Italien råkade jag ut för en karl som blev alldeles till sig över att jag var svensk. Jag hade inte hjärta att berätta för honom att jag först blev svensk medborgare när jag gick på mellanstadiet. Han fortsatte med att säga att han verkligen älskade svenska kvinnor och speciellt deras ljusa hår och så fingrade han förföriskt på mitt mörkbruna. Då tackade jag för mig och gick. Jag undrar hur många nej Roger fick?

Ensam

Mina närmaste kollegor och jag verkar inte ha några gemensamma raster ihop detta läsår. Vi springer mest om varandra och hojtar glatt. Det är synd för eftersom jag undviker ”Bitterkvistarna” (det finns allt för många i mitt yrke och min ålder) känner jag mig ganska ensam.

Skönt att det är fredag!

Trevlig helg!

Att hålla kvar sommarkänslan

Det går att hålla kvar sommarkänslan trots att kyliga vindar viner runt husknuten. +10 grader innebär att det fortfarande går att paddla, ge sig ut på en löprunda eller en promenad. Ni vet: ”Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.” Simhallarna är annars varma och sköna och här i Stockholm har Eriksdalsbadet ett fantastiskt ljus som man blir klart uppiggad av.

Själv har jag precis köpt en veckotidning och tänker inta horisontalläget på soffan och låtsas att jag ligger under aprikosträdet.

Attityd och The Pointers sisters

Jag har de senaste dagarna pratat med mina elever om ATTITYD och vikten av att ha rätt attityd till skolarbetet. Med några exempel på hur man kan peppa sig själv och hur elever som helt tappar sugen brukar tänka om skolan har de förhoppningsvis fattat vikten av att vända alla negativa tankar om skolarbetet till positiva. För oftast blir det som vi tänker. Killen som alltid intalar sig själv att han är usel på matte blir, om inte usel, väldigt dålig på matte och tjejen som tjatar om att hon aldrig orkat läsa ut en bok läser nästan aldrig ut en bok heller.

När min dotter just hade lärt sig åka slalom åkte hon och jag iväg över dagen till en ny backe som vi aldrig prövat förr. Vi åkte glatt högst upp med liften och för sent insåg jag att vi hamnat i den branta svarta pisten. Hon var fem år och litade på mig till hundra procent. Jag som hade lärt mig åka slalom som vuxen åkte först. Här gällde det att inte visa sig rädd. Jag ropade till henne ”Det här går bra” och hon följde snällt efter. Vi svängde oss ner och så fort jag såg att hon tvekade skrek jag: ”Du klarar det.” och ”Inga problem, det går jättebra” och ”Du klarar det!” igen. När vi kom ner mötte vi skidläraren som oroligt undrade hur hon hade klarat nerfarten och frågade om hon inte hade varit rädd: ”Nej då, svarade dottern, mamma sa att jag skulle klara det och då gjorde jag det också.”

Att tro att man fixar det, att ha rätt attityd är oftast avgörande.

För många år sedan var jag klassföreståndare för en musikklass på det estetiska programmet. På skolavslutningen ville Eva, som var programansvarig, att vi lärare som undervisade på programmet skulle göra något kul för eleverna. Eva, Maggan och jag nappade och vi bestämde att vi skulle uppträda. Ett band med elever ur åk 2 skulle kompa oss och de bestämde också vilken låt vi skulle sjunga. De valde I´m so excited av The Pointers sisters. Ni som har sjungit den låten vet att den är rätt knepig att sjunga.

Vi var tre damer som skulle sjunga i takt och hålla ton samtidigt som vi skulle utföra en slags dans. Efter någon timmes övande sa vi till eleverna som kompade oss. ”Det här går inte, vi kommer inte att fixa det och dessutom har vi för kort om tid på oss för att öva.” En av killarna ställde sig då framför oss och nästan skrek:” Attityd! Attityd! ni måste tro att ni är skönsjungande världsstjärnor så blir ni det. Tänk er att ni är The Pointers sisters och ni blir det. Ni fixar det!”

Vi blundade och såg för vårt inre hur vi förvandlas till tre läckra skönsjungande kvinnor. När vi började sjunga igen hittade vi tonerna lite bättre och varje gång vi kom av oss hörde vi killen ryta: ”ATTITYD!” som den värsta militären. Dagen efter övade vi igen och efter en timme gick det riktigt skapligt.

På skolavslutningen drog vi på oss kortkorta svarta kjolar, skor med skyhöga klackar och urringade toppar. På huvudet hade vi afroperuker och våra ansikten var så välsminkade att vi inte kände igen oss själva i spegeln.

Vi väntade i logen och hörde bandet dra igång låten. ”Ett, två, tre.” Ut stapplade vi på våra skyhöga klackar. Attitydkillen tittade strängt på oss och vi visste med ens att nu var vi The Pointers sisters livs levande. Vi vickade fram till mikrofonerna och innan vi ens börjat sjunga steg ett jubel från publiken. Låten rev vi av utan problem och publiken var i extas. Till och med dansen, som hade gjort Lena Ph avundsjuk gjordes professionellt. ”En gång till! En gång till!”, skandera publiken  medan vi snabbt tog oss av scenen. När jag en halvtimme senare träffade min klass för att dela ut betygen frågade de mig om jag visste vilka de tre kvinnorna var som hade uppträtt med låten I´m so excited. Att det var tre taffliga lärare trodde ingen av dem på. Och allt tack vare den stränga attitydkillen i åk 2.

Dagen efter attitydsuccén hämtade jag min son hemma hos Denniz Pop (Dag Volle), skivproducenten, som bodde i Gula villan i Solna. Våra söner var kompisar och hade lekt hela dagen. Min son ville som vanligt inte gå hem så Denniz och jag stod och pratade lite. Han berättade att han hade varit i USA för att träffa några nya artister. Jag som fortfarande var uppfylld av scenframträdandet dagen innan sa på skoj att om han behövde några nya stjärnor så skulle han kontakta mig och så berättade jag om ”de nya Pointers sisters”. Han skulle tänka på saken, sa han. Tyvärr blev han svårt sjuk i cancer och avled året därpå. Annars vet man inte hur det hade gått. Det gäller som sagt att ha rätt attityd.