Författare: monika_thormann@hotmail.com

Har du julklappsproblem? Köp min e-novell att ladda ner för bara 19 kronor här:

GOD JUL och trevlig läsning!

Åter igen har jag låtit mina elever göra genusanalyser av svenska dagstidningar. Resultatet är fortfarande skrämmande. Aftonbladet är en tidninga av män för män. Den 12/11 står det inte en enda rad om en kvinna i deras sportbilaga. I vissa nummer av DN är det likadant. Kvinnor nämns i större utsträckning vid förnamn (då är man inte lika viktig eller jätteviktig). Man skrivet t.ex. Michelle om presidentfrun, men Obama om presidenten. I Aftonbladet fann en elev att artiklarna om män handlade om män med makt (chefer, tränare m.m. ) medan artiklarna om kvinnor handlade om kvinnor som offer (våldtäktoffer, skönhetsoffer, sjukskrivna) . Vilka bra förebilder ni ger era läsare Aftonbladet?

Nu kan du också läsa vinnarnovellen (skriven av mig) i Ann Ljungbergs novelltävling. Klicka på länken och beställ boken. Du får 29 andra noveller på köpet.          https://widget.publit.se/alf_bokforlag_5/  80 kronor + porto

Vi hade bestämt oss för att äta lunch ihop, sonen och jag. Just i dag hade jag en lite längre lunchpaus och tänkte att det skulle vara skönt att komma ifrån den dammiga skolan ett tag. Så ringer jag vid 12.30 för att fråga var vi ska ses och då svarar han:”Tyvärr mamma, jag har fått ett jobb. Jag sitter utanför Grand och bevakar ifall Tom Cruise kommer ut.” Jag blev ju naturligtvis eld och lågor när jag hörde talas om att min forne idol var i stan och sa: ”Då kommer jag så kan du ta en bild på oss, på Tom och mig.” Sonen skrattade och sa att det var synd på lunchen för han hade inte ens hunnit äta någon frukost. Då blev det fart på mig. Jag älgade iväg till bussen, hoppade av vid Sergels torg, köade på Max, köpte två dagens meny och vandrade genom Kungsan bort till Grand.

Där satt sonen, hungrig, men glad som alltid och vi käkade medan jag spanade. Så fort jag såg någon mörkhårig person skrek jag:”Där är han!” Men tyvärr dök han aldrig upp. Tom Crusie alltså. Inte ens en kopia vågade sig fram. Synd var det, för annars hade Expressen fått rubriker som: Religionslärarinna omvänder Tom Crusie eller Religionslärarinna nobbar Tom Crusie om han inte går ur scientologerna! Det ni!

”En enda råttskit förstör en hel kastrull med gröt!”

Ur Vitlöksballaderna av Mo Yan, nobelpristagare i litteratur 2012

Jag har skrivit om det förr, men det måste sägas igen. Det är så fascinerande det här med ålder. Jag tycker inte att mina vänner som jag träffar regelbundet har åldrats speciellt mycket och inte heller tycker jag att jag själv ser så annorlunda ut, men det kanske är så när man ser sig själv i spegeln  varje dag. Man upptäcker helt enkelt inte att man åldras.

MEN så tittar jag på Svt2 på ett program där Jack Vreeswijk är med och jag får det inte att gå ihop. För jag minns en smal, vältränad, läcker, mörkhårig kille med tatuering och vit t-shirt som satt i kassan på Konsum på Sveavägen för inte så länge sen. Och hur blev han en vuxen man, rentav en farbror? Fast så inser jag att detta var innan sonen var född och han har ju fyllt 25 i år så det är väl helt i sin ordning att Jack är den farbror han är.

Vid närmare eftertanke är jag ju en tant i mina bästa år. Min dåliga syn och positiva livssyn gör dock att jag fortfarande tror att jag är den där tjejen som skaffade sig kontaktlinser före alla andra (1975) bara för att kunna spana in alla snygga killar.

En del människor snackar om hämnd så fort de råkat ut för något. Jag brukar tänka att det där med hämnden det sköter någon annan om. Man behöver inte personligen straffa folk. Om någon begår en oförrätt mot mig så får den så småningom  sitt straff. Ibland kan det dessutom gå snabbt…

”Var det kallt?” frågade väninnan när jag kom inrusande i bastun efter att ha hoppat i den iskalla sjön. ”Oh”, flåsade jag, ”iskallt, fast skönt Och vet du det var ismodd på bryggan”, pladdrade jag på. Då skruvar en av de två främmande kvinnorna i bastun på sig och avbryter oss mitt i en mening och med entonig nasal stämma talar hon om att hon och hennes väninna minsann haft en skitjobbig vecka och de kommit ut till Friluftsgården för lugn och ro i bastun. ”Och kan ni vara så vänliga och vara tysta?” Väninnan och jag tittar förvånat på varandra. Vi är inte vana att folk är så direkta och ganska otrevliga. Dessutom har vi bara utbytt typ två meningar. Jag tänker att den där kvinnan nog har stora problem.

Jag säger till väninnan att det i alla fall är för varmt i bastun och går ut för att duscha. I duschen säger väninnan att om man vill ha lugn och ro i en bastu får man väl åka till ett spa eller nå´t. Precis när hon säger det öppnas omklädningsrummet och tio flickor mellan nio och elva år strömmar babblandes in. De byter snabbt om och kliver in i bastun. Väninnan och jag tittar på varandra och säger: ”Där fick hon!”

Här kan ni läsa min novell ”Väntan” och alla de andra nio prisbelönta novellerna i ICA-kurirens novelltävling 2012.

När jag började arbeta som lärare var skolan fortfarande statlig. Då fick man betala sitt kaffe själv (och det gjorde ju inget för jag drack inte kaffe då) och man blev aldrig bjuden på någonting. Om vi hade fest på skolan så lagade och betalade vi maten själva.

Så blev skolan kommunal och kanske var det våra kommunalpolitiker som ville visa oss att det var en fördel att tillhöra just den kommunen för de där första kommunala åren minns jag att vi plötsligt blev bjudna på lyxiga julbord. Jag gick med och åt julbord på den lyxiga restaurangen det första året, blev hiskeligt magsjuk på natten och fick stanna hemma från jobbet dagen därpå.

När rektorn året därpå skulle bjuda på flott julbord igen, sa jag nej tack och skickade ett mejl till honom om att han kunde sätta in mina ”julbordspengar” på SOS-barnbyars konto. Jag tyckte att de behövde dem mer än jag. Dessutom tillade jag att det vore kul om fler följde mitt exempel. Rektorn som var en matglad typ sa att jag förstörde stämningen, tyckte nog att jag var lite knäpp och bad mig följa med ändå, men när de andra traskade iväg till den där flotta restaurangen gick jag hem och bakade pepparkakor med mina barn istället.

Jag vet inte om den där rektorn någonsin satte in mina pengar på SOS-barnbyars konto, men med detta vill jag säga att om du är bjuden på flera julbord, inte älskar julmat och kanske inte heller är i behov av så mycket mat så pröva att säga: ”Nej tack, jag kommer inte, men sätt gärna in mina pengar för julbordet på SOS-barnbyars konto.” Det kommer både du och flera fattiga, föräldralösa barn må bra av.

Först fick jag detta mejl……

Hej!

Jag vill utfärda ett stort LEVE! till alla som var med i novelltävlingen ”Lev din dröm”. Vi fick 102 starka och omtumlande berättelser och som vanligt har det varit grymt svårt att ta det avgörande beslutet men efter några omläsningar stod det klart.

Vinnaren heter Monika. GRATTIS MONIKA! Du vinner skrivkursen i Las Palmas, en given plats i novellantologin och din novell utgiven som e-novell hos HOI förlag.

Vilka fler som kommer med i antologin blir klart lagom till bokmässan i Göteborg, och meddelas den 27 september.

Stort tack till alla som var med! Vi hörs snart igen!

Bästa hälsningar

Ann

Och idag kom det här….

Jag är lite glad nu 🙂