Man kan välja hur man ser på livet. Du som har följt den här bloggen sedan starten vet att jag för det mesta är optimistisk. När saker och ting inte blir som jag tänkt har jag ändå lyckats se det från den ljusa sidan. Men ibland är även jag trött och håglös och då känns inte livet alltid så glatt. En sån dag skrev jag den här dikten:
Sju svåra år
Du sa att alla måste uppleva sju svåra år
(precis som när den där spegeln krossades under en hysterisk fest)
innan det goda livet infinner sig
Jag kämpade i
sju
fjorton
tjugoen
tjugoåtta
trettiofem
fyrtiotvå
fyrtionio
femtiosex
sextiotre
Och sen dog jag
I ensamhet
Nöjd nu?