Du som har följt den här bloggen vet att jag älskar att tjuvlyssna på människor. En dag i somras, när jag var på promenad utefter vattnet passerade jag en mamma och hennes lille son. De småpratade med varandra om ditten och datten. När de kom fram till en bryggan sa mamman: ”Se så vackert det är. Vattnet och solen och vågorna.” Sonen såg ut över vattnet och just när jag passerade dem sa han: ”Mamma, vad fanns det här innan vattnet kom?” Jag kunde inte hålla mig utan vände mig och sa att det var en klok och närmast filosofisk fråga som vi kunde fundera på resten av sommaren.
På berget i solen satte jag mig ner för att fundera och njuta av solen. Efter en stund kom en man och en kvinna i för mig ung ålder (de var kanske 25-30). jag tjuvlyssnade på deras samtal och sen skrev jag den här dikten:
På badklippan
Jag vill inte veta vem av er som träffar kompisar för många gånger i veckan.
Jag vill inte höra vem av er som betalar mest för maten ni äter.
Och ungarna ni tänker skaffa tycker jag redan synd om.
Hallå!
Livet går inte att mäta med en linjal.
Det borde ni tänkt på innan ni flyttade ihop.
Fast ni tänkte väl aldrig?
Var det den syrendoftande förälskelsen
som gjorde er så vimmelkantiga
att ni föll i samma säng och sen blev kvar?
Vissa stannar hela livet
andra lockas av frihetens soliga löften
Några blir besvikna och
börjar tjata igen
fast med en annan person
–
MATEN, RÄKNINGARNA, STÄDNINGEN och
TVÄTTEN
Jag blir avskräckt bara av att lyssna på er
Kan ni inte vara tysta?
Vill bara sitta på en klippa vid Mälaren och tänka på
vad som fanns där innan vattnet kom.