”Saknar du aldrig någon?” undrar väninnan som hängt med sedan barnen var små.
”Nej”, säger jag först, men sen funderar jag ett slag. Låter blicken löpa efter den långa bardisken på Riche och gräver in på djupet i mina känslor. ”Jo”,säger jag. ”Jag saknar någon. I min hall står det en trasig lampa, en trasig brödrost, en kasserad datorskärm och en hel kasse med annat elskrot som måste köras till tippen. Tänk om jag hade en partner som kunde köra dem dit? Inte för att jag inte klarar det själv, men ändå att någon gör något för en ibland. Att man hjälps åt med det där tråkiga. Det saknar jag. Och så alla gånger jag sitter vid datorn och det uppstår något krångel. Då skulle den där Apple – experten inte vara så dum att ha i närheten. Men annars? Nej.”
Istället funderar jag vidare när jag åker hem om jag vill ge plats för någon i mitt liv. Dela vardagen med någon? Och tänker att det inte alls känns viktigt. Det som känns viktigt i livet just nu är att få hålla det lilla barnbarnet Nike i famnen och vyssja henne till sömns. Den kärleken som jag känner till mina barn och nu mitt lilla barnbarn vill jag verkligen inte vara utan.