#icke godkänt

Så kom det äntligen, uppropet #ickegodkänt, en grupp där lärarinnor som blivit utsatta för trakasserier och kränkningar skriver vad de upplevt. Nästan alla berättar att de inte blivit trodda av kollegor, skolledare eller kommunen utan istället setts som paria och blivit tystade. Han är ju så trevlig och bra. Inte kan väl han? Och tänk om hon ljuger för att göra sig märkvärdig? Och för att … ja för att vadå?

Ta oss kvinnor på allvar! Bryt de patriarkala strukturerna där män bestämmer nivån på samtalen. Utbilda alla på skolorna i genusvetenskap och etik och moral. Våga se problemen och våga agera!

 

 

Med genusglasögonen på igen.

Återigen bar jag in en bunt dagstidningar i klassrummet. Mina elever fick i uppgift att sätta på sig genusglasögonen och läsa tidningarna kritiskt. Några elever räknade bilder; hur många män respektive kvinnor fanns på bild i tidningen? Andra elever tittade på ur vilket perspektiv bilderna var fotograferade och några tittade på hur man skrev om kvinnor respektive män. Vad handlade artiklarna om? En elev valde att studera vilka filmer som fanns i biorepertoaren.

Och resultatet? I flera nummer av tidningen Aftonbladets sportbilaga fanns inte en rad om en kvinna. Det är 2016 nu och eleverna frågade sig om det inte hänt någonting värt att skriva om inom kvinnoidrotten? De menade att det pågår tävlingar, cuper och matcher varenda dag. Vet inte Aftonbladets sportreportrar det?

Flera män med makt var så klart fotograferade i grodperspektiv, så att de såg ännu större och mäktigare ut. Någon var fotograferad uppifrån så att objektet, som givetvis var en kvinna, såg mindre och mer obetydlig ut, men de hittade inte så många sådana bilder tack och lov.

Däremot är innehållet i tidningen fortfarande konservativt om man läser med genusglasögonen på. I alldeles för många artiklar fokuserade man på kvinnors problem.  Varför är depression, anorexia och bantning så intressanta när det gäller kvinnor? Varför väljer tidningarna att lyfta fram den sidan av kvinnorna medan när de skriver om män, berättar vilka duktiga tränare, politiker, affärsmän etc. de är.

På biorepertoaren dominerar den manliga hjälten. Vit heterosexuell man är fortfarande normen på film. Hjältinnan är sedan Hungerspelen ganska osynlig.

Ifjol försökte jag sälja en artikel om en 60-årig kvinna som vunnit Masters VM i simning i lagkapp på vintern och  tagit guldmedalj i kanotmaraton – VM på sommaren. Ingen tidning var intresserad. En kvinna  i den åldern som tävlar är tydligen inte intressant.

För till syvende och sidst måste vi ju fundera på vilka förebilder tidningarna ger oss läsare. Vill du som kvinna ständigt identifiera dig med deprimerade kvinnor med ätstörningar? Eller skulle du vilja läsa om kvinnor som kan?