Författare Monika Thormann
longingforlove.se är den ultimata julklappsboken för singlar 40-60 år. Köp den till moster Karin, syster Anna eller farbror Lars. Klicka på länken här nedan så får du veta vilken låt Ruben och Cecilia dansar till i romanen. 63836A2E-DC0A-4F4A-A8E0-E729155483F0
Och här kan du köpa den Adlibris eller Bokus
Longingforlove.se (Ordalaget förlag 2022) finns som tryckt bok, ljudbok och e-bok. Läs mer om den i tidigare inlägg.
Vad händer om man skriver en roman och en av karaktärerna kliver ut ur den och börjar dejta en?
Ja, vad händer?
När jag skrev romanen longingforlove.se (Ordalaget förlag, 2022) så tänkte jag mycket på devisen ”gräv där du står”. Därför tog jag med en karaktär som dejtade, utövade yoga och läste böcker; Cecilia, en som simmade; Jari, en som paddlade; Eldar och en som var kurslärare, författare och journalist; Ruben. Jag har ju själv allt som dessa karaktärer kan och gör på min meritlista.
Jag har tävlingssimmat i Södertörns Simsällskap, paddlat på elitnivå i Brunnsvikens Kanot Klubb, utövar gärna yoga, har arbetat som lärare sen 1982, är författare, utbildade mig till journalist 2013, har frilansat och så har jag som bekant varit singel sen 2009, dejtat samt har läst och läser massor av böcker.
Fram till augusti i år har jag dock dejtat på olika dejting-appar utan någon större framgång. Jag bläddrade lätt uppgiven runt bland män i min åldersgrupp. Då dök det upp en Jari som jag kände igen sen tiden i Södertörns Simsällskap. Jag skickade ett hjärta och skrev något i stil med: ”Hur är läget?” Han svarade, vi sågs och simmade, vi träffades igen och ja, på den vägen är det.
Och vi är faktiskt jättekära. Hur gulligt som helst. Eller hur?
Hur kunde då den simmande Jari i romanen ha samma namn som den simmande mannen i verkligheten? Jo, när jag skev romanen tänkte jag på den där roliga killen Jari som jag inte hade sett sen 70-talet. Hur stor chans är det att han läser min bok? tänkte jag och döpte även karaktären till Jari. Och så dyker han upp i mitt liv ett halvår efter releasefesten av boken. Visst är det en smula magiskt? Man kan ju fundera på om jag rent av har kallat på honom på något magiskt sätt. Utövat häxkonst?
När den verkliga Jari fick veta att han var med i min roman läste han den direkt och gjorde tummen upp. ”Hur kunde du veta det?” sa han om något och ”Nej, så skulle jag aldrig säga”, om annat.
Romanen longingforlov.se finns både som inbunden bok, e-bok och ljudbok och du köper den där böcker säljs eller lånar den på biblioteket.
Jari Tammi och jag, Monika Thormann före ett Open-water – träningspass.
Återigen bar jag in en bunt dagstidningar i klassrummet. Mina elever fick i uppgift att sätta på sig genusglasögonen och läsa tidningarna kritiskt. Några elever räknade bilder; hur många män respektive kvinnor fanns på bild i tidningen? Andra elever tittade på ur vilket perspektiv bilderna var fotograferade och några tittade på hur man skrev om kvinnor respektive män. Vad handlade artiklarna om? En elev valde att studera vilka filmer som fanns i biorepertoaren.
Och resultatet? I flera nummer av tidningen Aftonbladets sportbilaga fanns inte en rad om en kvinna. Det är 2016 nu och eleverna frågade sig om det inte hänt någonting värt att skriva om inom kvinnoidrotten? De menade att det pågår tävlingar, cuper och matcher varenda dag. Vet inte Aftonbladets sportreportrar det?
Flera män med makt var så klart fotograferade i grodperspektiv, så att de såg ännu större och mäktigare ut. Någon var fotograferad uppifrån så att objektet, som givetvis var en kvinna, såg mindre och mer obetydlig ut, men de hittade inte så många sådana bilder tack och lov.
Däremot är innehållet i tidningen fortfarande konservativt om man läser med genusglasögonen på. I alldeles för många artiklar fokuserade man på kvinnors problem. Varför är depression, anorexia och bantning så intressanta när det gäller kvinnor? Varför väljer tidningarna att lyfta fram den sidan av kvinnorna medan när de skriver om män, berättar vilka duktiga tränare, politiker, affärsmän etc. de är.
På biorepertoaren dominerar den manliga hjälten. Vit heterosexuell man är fortfarande normen på film. Hjältinnan är sedan Hungerspelen ganska osynlig.
Ifjol försökte jag sälja en artikel om en 60-årig kvinna som vunnit Masters VM i simning i lagkapp på vintern och tagit guldmedalj i kanotmaraton – VM på sommaren. Ingen tidning var intresserad. En kvinna i den åldern som tävlar är tydligen inte intressant.
För till syvende och sidst måste vi ju fundera på vilka förebilder tidningarna ger oss läsare. Vill du som kvinna ständigt identifiera dig med deprimerade kvinnor med ätstörningar? Eller skulle du vilja läsa om kvinnor som kan?