Väninnan och jag har bestämt att träffas för lunch. Hon är i stan för att få en bröstprotes efter att nyligen ha fått det ena bröstet och lymfan bortoperarade. I morgon börjar hon på en tuff och flera månader lång cellgiftsbehandling. Hon vill träffa mig innan. ”Man vet aldrig hur jag mår sen”, säger hon.
Hon är sig lik – målmedveten, energisk och engagerad. Vi skrattar åt våra dumheter i ungdomen, diskuterar oron för våra tonårsdöttrar och skakar på våra huvuden när vi diskuterar fenomenet svensk skola som vi båda har som arbetsplats. Inte en enda gång ser jag något tecken på oro.
”Du fixar det”, säger jag. ”Du om någon. Du är frisk och stark för övrigt.” Hon nickar. ”Dom säger så på sjukhuset också”, säger hon.
Och så kramas vi och innan jag går därifrån ser jag på henne att hon har samma beslutsamma min som strax innan vi körde det där K2 – loppet i Bergen 1979.
Den gången vann vi!
Hej, hoppas du inte tar illa upp av detta opersonliga meddelande.
Vill du också att man ska kuna kategorisera inläggen man publicerar på metrobloggen.se, såsom det är på blogg.se? Det skulle förenkla för nya läsare att hitta bland gamla inlägg och bloggen blir mer överskådlig.
Vi försöker få igenom det och vill såklart ha hjälp.
Frågor eller åsikter?
http://www.metrobloggen.se/styleandlifebyleia
http://www.metrobloggen.se/elinamanda
Skriv då på här:
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=4
Hon kommer att vinna den här gången också, oroa dig inte. Med den inställningen kan det inte gå fel.
Det låter som jag och min kompis som har gått igenom samma sak!! Fast; vi paddlar inte K2. kram // maluca
Det går nog bra för henne.
Tack för din röst, det värmde! Gör dig en strålande söndagskväll! // maluca