Jag blev kvar på jobbet längre än jag trodde i dag och när jag cyklade hem mindes jag att dotterns klass skulle ha picnic i parken. Visserligen hade dottern hotfullt fräst åt mig i morse:”Du kommer inte, bara så att du vet!” Så pinsam är jag visst fortfarande, men sånt brukar jag strunta i och gå i alla fall. Så kom jag att tänka på en liknande picnic på nittiotalet när jag som vanligt kom ensam med mina barn. Den gången gick jag hem och skrev en dikt om det hela liksom för att skriva av mig ilskan. Den här gången stannade jag hemma och tog fram den gamla dikten, läste den och insåg att jag valde rätt. Här får du också läsa så att du förstår:
Klubben för inbördes beundran har möte
Ingen hälsar oss välkommen
De bredarslade damerna brer ut filtarna
Männen tänder grillarna
Med perfekta leenden öppnas flaskorna
och den röda drycken hälls upp i kristallglasen
Vi sitter i utkanten på våra jackor
dricker coca-cola ur plastmuggar och slabbar i oss kyckling
Papporna smyger igång fotbollsmatchen
Alla får inte vara med
Vi betraktar festen och känner utanförskapet växa till vår
styrka
Hela saken låter svensson till 100% Våga va annorlunda! 🙂
Hoppas allt är bra med dig annars, kolla gärna mitt svar till dig i bloggen!
Kram!