Jag finns med på Facebook, men jag har aldrig förstått vitsen med att finnas där. Ärligt talat har jag inte varit inloggad där på över ett år och jag har till och med glömt bort mitt lösenord. I Facebook finns en massa människor som lägger till varandra som vänner utan att ha någon egentlig kontakt. Det är faktiskt ganska märkligt. Erfaren av livet som jag ju måste säga att jag är har jag ibland suckat och tänkt att: ”Ja, ja ha en massa kompisar på Facebook ni, men det är i verkliga livet de räknas.” För det är ju när livet krisar som man vet vilka som är ens riktiga vänner. De där som hör av sig i ur och skur och som bryr sig i mot- och i medgång. De där som gläds åt ens framgångar och tröstar en när man klantat sig. De är inte så många så att man måste ha långa listor på dem på en offentlig webbplats. Man vet vilka de är och man minns deras namn. Det gör till och med jag.
Nu har sonen lagt till Marcus Schenkenberg på sin sida på Facebook. Jag måste erkänna att jag blev sugen på att leta reda på mitt lösenord … 
jag är inte så aktiv med min facebookprofil heller/den bara finns liksom…men är markus schenkenberg med såå…………. 🙂
Tack för att du nämner mig i din blogg, GRATTIS i efterskott och hoppas att du har haft en fantastisk sommar!!! kram // maluca
facebook är bara skit, ändå e man med där. O alla dessa funktioner man kan välja att adda på sin sida, herregud.
lol,de vänner man har i verkligheten är de som räknas o ej alla låtsas vänner