Brist på beröm gör svensken sjuk står det i Metro. Att vi svenskar lider brist på beröm på våra arbetsplatser och då främst från våra chefer är väl inget nytt precis. På många arbetsplatser ser man inte röken av chefen och dyker han/hon upp är det för att man har gjort någonting fel. Så är det i alla fall inom skolans värld där jag hört hemma de senaste 26 åren.
För några år sedan gjorde jag en studieresa till New York med en grupp lärare. Vi besökte fem skolor och på några av dem vandrade vi runt och gick in i olika klassrum för att se vad lärare och elever höll på med. På en skola var det en biträdande rektor som guidade oss runt och i varje sal vi klev in i presenterade han läraren med ord som: ”Detta är mrs King hon är skolans klippa när det gäller att hålla ordning i klassrummet” eller ”Detta är mr Roberts hans datorlektioner är de mest fantastiska jag har varit med på” eller ”Detta är miss Swahn, hon är inte bara en av skolans trevligaste lärare hon lär också ut matematik som ingen annan. ”. Och så fortsatte det från rum till rum och det lät som om det kom från hjärtat det han sa, den där birträdande rektorn, för lärarna sken upp och såg överlyckliga ut.
Ingen av oss svenska deltagare hade varit med om något liknande, men när vi kom hem sa vi att vi skulle försöka uppmuntra och berömma varandra på vår arbetsplats och det tycker jag nog att vi har försökt att göra.
Å vad bra. Jag blev lite rörd över att läsa detta 😉