Mellan spinningpasset och corepasset på Eriksdalsbadet i dag dök en kär gammal kollega upp. Hon har varit sjukskriven i över ett år efter att ha gått in i väggen. Nu verkade hon dock vara på rätt spår igen och såg både vältränad och fräsch ut. Lika glad som alltid var hon också och vi fnittrande som två småtjejer när vi gick in och körde core tillsammans.
Hon är inte den enda på skolan som kraschat in i den där berömda väggen och jag är glad över att jag klarat mig. Min inställning till jobbet är och har alltid varit ”Det är bara ett jobb” och den inställningen tänker jag fortsätta ha. Många (framförallt kvinnor) har kritiserat mig för att jag ”tar för lätt” på saker och ting, men då brukar jag säga att om jag dör på min post kommer en ersättare och ingen absolut ingen kommer att tacka mig om jag jobbar ihjäl mig. Livet har så mycket att erbjuda och om jag tar för mig av det och mår bra finns en chans att jag också gör ett bra jobb utan att jobba ihjäl mig.
Vi är ganska lika ändå. Mina arbetskamrater förundrar sig över att jag bara kan lämna stället och rycka på axlarna när det blåser. Jag har roligare saker för mig utanför mitt arbete. Tänk om fler förstod det då skulle det vara mycket lättare att leva för många och tänk vad staten skulle tjäna på att folk orkade arbeta och inte blev sjukskrivna.