Månad: maj 2009

Nu strålar vårsolen över oss och någon tid för att sitta framför datorn finns egentligen inte. Därför kommer här ett citat att fundera över när du rör dig ute i grönskan:

”Det viktigaste i livet är att kunna misslyckas.”

                                                         Cioran

”Tiden är nu”, står det på ett ställe som jag cyklar förbi på min väg till jobbet. Och jag inser att jag måste ta till vara på varje ögonblick och våga älska, njuta av livet och leva. Dessa ögonblick finns bara nu. Sen kan det vara för sent. Tiden är nu.

Ett par gånger om året brukar vi ses över en drink, ett glas vin, en matbit eller bara en fika. Idag skulle vi äntligen ses efter jobbet på takaltanen i Hammarby Sjöstad för en drink och då regnade det såklart. Trevligt hade vi förstås ändå även om bordet som var bokat utomhus på Jimmys fick ändras till ett inne. I morgon skiner säkert solen igen.

Vi hade i alla fall inte tur med med vädret. 😉

Om man har gott om pengar och vill åka båt på Göta Kanal kan man med fördel åka med båten Juno. Den avgår från Stockholm var åttonde dag och båten påminner om de båtar folk brukar åka med i Agatha Christieböckerna. Har man tur är Albert Håkansson styrman  och han är inte bara en duktig styrman och en trevlig prick utan också en fantastisk samtalspartner. Härom natten hade en amerikansk miljardär turen att få prata med honom medan båten styrdes genom kanalen.

Kollegan, som är en kul typ hade fixat biljetter till Lädernunnans spelning på Big Ben på Söder igår. Jag som försöker leva upp till namnet Forever young, kände att det var helt rätt att återuppleva ett band som jag sett på scen någon gång under tidigt 80-tal. Här måste jag dock erkänna att tanken på att Backyard babies och Dregan kanske kunde dyka upp också lockade.

Det var en hel del kul typer i publiken och några hamnade snabbt i extas när de hårda gubbarna i bandet rev loss låtarna. Kollegan som är barndomskompis med Jonas Almquist, sångaren i bandet berättade dock lugnt att dessa hårda tatuerade gubbar är som snälla nallebjörnar och det kan jag skriva under på för vi fick tillfälle att hälsa på varandra. Gubbarnas glädje över att stå på scen igen kunde ingen ta fel på och vi i publiken hade hjärtligt kul och visst kände vi oss som 25 år igen kollegan och jag, i alla fall för ett tag!

För er som har oroat sig över mina tår kan jag bara berätta att de fortfarande sitter kvar på fötterna och verkar fungera. Hur det gick för mannen vet jag ej, men om ni hör om någon som dött i fotsvettsförgiftning så är det säkert han. Vi hade gympadojor på fötterna alla tre 😉 innan han tog av dem….

Har du suttit med två väninnor i en soffa i ett hus på landet och tittat på schlagerfestivalen när en man plötsligt börjar massera dina och dina väninninors fötter och fortsätter med att doppa först väninnornas tår och sedan dina tår i vaniljvodka för att slicka av den?

Det har jag.

För några år sedan tänkte jag nästan dagligen om livet: ”Ska det inte vara bättre än så här?” Om jag ska erkänna var livet rätt trist med en mängd plikter och måsten och alldeles för få tillfällen för fest och trivsel. Det har jag ändrat radikalt på. För det första började jag blogga och eftersom bloggen heter Lycklig, lycklig så var det också mitt mål – att vara lycklig. För det andra bestämde jag mig för att rensa bland mina s.k. vänner och bara umgås med dem som är glada och positiva.

Igår hade jag inflyttningsfest med mina närmaste, gladaste och roligaste vänner. Vilket party det blev! De första kom kl. 17, de sista droppade av kl. 04 och en del blev faktiskt kvar. Vi mådde som vi förtjänade idag och mina grannar blängde på mig när jag stapplade iväg till Konsum för att köpa mjölk, men åh vilket party det blev. Bilderna ligger på facebook!

Nu stundar schlagerfest med grillning på landet om jag inte somnar i soffan såklart.

Härom dagen fick jag besked om att varorna jag beställt via internet hade kommit till vår lilla post. Eftersom jag visste ungefär hur stora varorna var utrustade jag mig med två stora kassar, tog cykeln och trampade dit. Damen i kassan på den lilla posten (och här ska ni veta att betoningen verkligen ligger på lilla) tog mitt leg. och fakturanumret jag fått på mobilen och försvann. Hon var borta rätt länge och hela tiden hörde jag henne stöna och sucka. Till slut undrade jag om hon fastnat i någon fälla där bakom, men efter ytterligare en stund kom hon hukande ut med ett enormt paket framför sig. Paketet fick absolut inte plats på disken utan hon dunsade ner det på golvet och jag frågade oroligt hur vi skulle få ut det. Jag vet inte kved hon, men en ung man som stod bakom mig trängde sig fram och tog tag i paketets ena handtag och lyfte. ”Det är inte tungt”, sa han och jag tog emot det och satte ner det på golvet. Nä, det var inte tungt, men otroligt stort, så stort att jag nästan inte fick ut det genom dörren. Efter en stunds trixande och den unge mannens hjälp fick jag ut det och ställde det bredvid min cykel. Eftersom paketets storlek var i klass med den där jättekartongen (c:a 1,5m x 1,5 m) som jag en gång byggde lekstuga av åt mina barn när de var små så började jag undra vad det egentligen var i. Jag hade ju bara beställt fyra lampor, ni vet såna där takplafonder och de skulle enligt beställningen vara 32×32 cm eller 40×40, inte kunde väl de ta så mycket plats?

Jag låste upp cykeln och insåg snabbt att paketet, cykeln och jag inte var någon bra kombination. Alltså hivade jag upp mobilen och ringde till dottern. Hon kom snart galopperande och tog tag i cykeln. Paketet ställdes på pakethållaren och jag gick bakom och höll i. Så kom vi skrattandes hem och när vi packade upp insåg vi att det var väldigt mycket luft och väldigt mycket papper i paketet, men också fyra stycken snygga lampor som nu pryder taket. Fast två av dem sitter lite snett, men det får någon lång vän eller bror fixa….