Månad: januari 2011

En gammal ungdomsskompis skrev på Facebook att hon var deppig och att hon inte kunde glädja sig över något. Jag skrev då en kommentar om att det nog skulle vända om hon tänkte på hur mycket det fanns att vara tacksam för. Sen tipsade jag henne om att man kan göra en lista på allt som man har som är bra och när man ser den inser man för det mesta hur lyckligt lottad man är. Ungdomskompisen ville tydligen inte bli glad för hon svarade att hon var så väldigt irriterad på människor som jag som är så hurtigt positiva. Då svarade jag att när man som jag nyligen varit ute och rest och sett hur fattigt många har det så inser man hur enormt lyckligt lottad man är som bor i Sverige. Jag menar här sitter jag mätt, i en varm lägehet på vintern med frihet att både säga och tycka vad jag vill. Ungdomskompisens vänner tillhörde tydligen också de deppade för fler och fler lade sig i vår diskussion och skrev kommentarer till mig om att alla känner ångest mest hela tiden och att det är normalt att vara deprimerad.

Sorry! Det tycker inte jag. Visst kan jag också känna mig nedstämd en kort stund då och då, men DET ÄR INTE NORMALT att gå omkring och deppa länge! Och det är definitivt inte normalt att tro att man inte kan eller bör göra något åt det. Tyvärr är det alldeles för många i Sverige som inte har fattat att den enda som kan göra något åt ens problem är man själv.

Nu vet jag att jag sticker ut hakan igen, men varför har det blivit på modet att vara deppig? Och varför är folk så irriterade över när man som jag nästan alltid är glad och mår bra? Eller är det mig det är fel på när jag nästan alltid är glad eller nöjd? Många tror att jag döljer min deppighet bakom en glättig fasad, men jag råkar faktiskt bara vara en som för det mesta är väldigt nöjd med livet.

Är det inte så att de som alltid är deppiga, missnöjda och sura faktiskt är jävligt bortskämda? Eller rent utav ouppfostrade? Och väldigt, väldigt egocentriska? För om man höjer blicken en aning och blickar ut i världen så inser man oftast att ens egna problem är väldigt små jämfört med många andas och att man har en hel massa saker att vara väldigt lycklig för. Imorgon är dessutom en ny dag som ger nya möjligheter och är man optimist som jag ser man fram emot den.

Ja, nu är golvlisten fixad, men inte av den där snickaren som jag efterlyste för ett halvår sedan utan av undertecknad själv. Efter att ha klivit på den sviktande knarrande golvlisten alldeles för länge i tron att någon annan skulle hjälpa mig med den öppnade jag helt enkelt min verktygslåda, skruvade bort listen, lät några skruvar byta plats och sen skruvade jag tillbaka den hårt och nu sitter den som berg. Inget silikon behövdes ( det kan man ju däremot behöva på andra ställen) och framför allt, ingen man behövdes. Snickaren är härmed bortsorterad!

Jag och mitt djur heter 15 elevers examensutställning från Nordens Fotoskola på Biskops Arnö. En av utställarna är min son och det är jag mycket, mycket stolt över naturligtvis.

Se den själv och du blir medtagen på resa i Sverige, världen och livet.

Jag och mitt djur, Galleri Kontrast, Hornsgatan 8, Stockholm

Utställningen pågår t.o.m. den 20 februari.

Öppettider: onsdag – torsdag 11 – 18, fredag 12 – 17, lördag – söndag 12 – 16.

Ja, jag har varit i Kina och precis som Goethe sa, har den som gjort en resa mycket att berätta. Det är faktiskt så att det blev alldeles för många och stora intryck för ett litet futtigt blogginlägg, men något ska man säga när man nu har möjligheten så det är väl bara att börja.

• Peking har en fantastiskt modern och lyxig flygplats. Den är nästan lika häftig som Koala Lumpurs, men bara nästan.

• Att hitta taxi i Peking är lätt och det är väldigt billigt. De flesta taxichaufförer kan dock inte engelska, så lär dig kinesiska eller ha platsen du ska till nerskriven på kinesiska. (Väninnan talar flytande så vi hade det problemet löst.)

• I Peking var det svinkallt i december och januari, verkligen svinkallt. Det var ingen snö och vinden ven överallt. Trots svenska vinterkläder (dunjacka, tjocka vinterstövlar, yllelångkalonger, jeans, yllemössa och tjocka vantar) som fungerar bra i Sverige, frös vi så in i helvete. (Ursäkta språket, men det behövs här.) Det var nämligen inte så varmt inomhus överallt heller. Vi sov med långkalsonger, sockor och dubbla tröjor och en natt när nordanvinden låg på de otäta fönstren hade jag till och med mössa på mig. Tur att man sedan barnsben är en van campare. Lu Song Yuan hotel kan rekommenderas trots att vissa rum var lite kalla. Be om de varmare när ni bokar. Vi bytte nämligen och det var stor skillnad. Hotellet ligger i en hutongdel av staden och är ett traditionellt kinesiskt hotell.

• Missa inte Himmelens tempel, Tiantan, Lamatemplet, Yonghegong, Daoisttemlet, Dongyue miao, Himmelska fridens torg och Den förbjudna staden. Intressant är när man besöker olika tempel att så många kineser är religiösa. Daoismen eller taoismen som vi hellre säger har 30 miljoner anhängare!
• Till kinesiska muren måste man åka och vi hade tur som fick en privatchaufför dit. Åk dit tidigt för när man är nästan ensam på muren blir det en hisnande och mäktig upplevelse. Vi gick oss varma upp till muren när alla andra turister åkte sittlift. Så var vi också varma när vi kom upp och kunde promenera där länge till skillnad från alla andra som frusna tog ett par bilder och sen åkte ner igen. På vägen dit beskådade vi både ett enormt fruset vattenfall och OS-arenan för kanot.

• På Hainan, som är kinesernas Hawaii, var det betydligt varmare, + 27, när vi kom. Där finns fina stränder, nästan utan folk (för det är inte så många kineser som solar och badar) , fast jag har sett vackrare stränder i mitt liv och även klarare vatten, men det var helt ok. Vi bodde vid Sanya beach. Det finns en hel del att göra på Hainan om man inte nöjer sig med att slappa på stranden, läsa och spela kort som vi gjorde under flera dagar. På dagarna var det ganska folktomt på stranden så därför blev jag mycket förvånad när jag en morgon 07:15 joggade ner i soluppgången och fann stranden överbefolkad av kineser som under tystnad promenerade, gjorde thai chi eller qi gong. När jag stannade för att göra mina yogaövningar höll alla avstånd så att jag fick koncentera mig ifred. Likaså kom kineserna ner till stranden vid solnedgången. Det var en upplyftande upplevelse för en motionär och naturdyrkare som jag. Vi besökte också Nanshan vackra naturpark med buddhisttempel och en 108 m hög staty föreställande Kwan – yin (Guanyin), en kvinnlig boddhisattva som står ute i vattnet som en österländsk fihetsgudinna och symboliserar fred, visdom och barmhärtighet. Det var en mäktig upplevelse!

• Shopping undrar nu alla otåliga. Jo då, visst shoppades det. Hela tiden och överallt! Vi var på marknader och prutade, i varuhus och i fina butiker som hade priser som på Biblioteksgatan i Stockholm. Själv lyckades jag att köpa ett par äkta Converse för 40 kr. Slå det om ni kan! Skämt åsido! Man kan handla överallt, men de bästa fynden gjordes nog på marknader och i gallerior och små butiker där kineserna själva handlar. För handen på hjärtat. Vem tycker att det är viktigt med märken? Och har man varit i Asien ett antal gånger så är man rätt trött på alla märkeskopior i fjolårets färger. Hur många fula Lacoste – tröjor kan man ha? Det finns många små butiker (inte i turiststråken) som säljer kinesisk design- vackra klänningar, blusar, skor och tröjor. Drar du som dottern och hennes kompis stl 32, 34 eller möjligtvis 36 i storlek finns det hur mycket som helst att välja emellan, men om du som väninnan och jag drar stl 38 – 40 är utbudet lite mer begränsat. Jag kände mig vid några tillfällen som en jätte när jag försökte komma i deras stl L. Väninnan köpte en tunn dunjacka av något japanskt märke som jag blev lite avundsjuk på. Den missade jag.

• Kina är inte ett demokratiskt land ännu, men det känns som om det är på väg trots att det var fler militärer och poliser på gatorna än vad vi är vana vid. Kontrollen vid in- och utresa samt vid besök av olika offentliga byggnader var dock inte lika omfattande som när man åker till USA. Kineser får heller inte resa hur som helst och vart som helst utan de måste fortfarande ha en inbjudan om de ska resa till något land i väst och det krävs många ifyllda blanketter då. På ett av våra hotell fanns i receptionen en dator som man fritt kunde använda. En dag satt jag och mejlade via hotmail, läste svenska tidningar på nätet samt gick ut på några bloggar. Det var ett kinesiskt hotell, med bara kinesiska gäster och dagen efter fungerade inte datorn och den förblev trasig resten av vår vistelse där. Jag vet inte om det var en tillfällighet eller om ”någon” blivit rädd och stängt av för säkerhets skull? Facebook är också förbjudet i Kina. De som har kontakt med utlandet kan på något krångligt sätt kringgå det hela, men för gemene man är det stopp. Man kan undra vad myndigheterna är rädda för? Att för många kineser ska gå med i Facebookgruppen Vi som gillar ris! För ärligt talat är det ju mest till sånt trams FB används men nä, de vet nog varför de stoppat FB. Se bara vilken betydelse detta medium hade och har i Tunisen!

• Jag talade med några i min ålder och några som var lite äldre som berättade att när de varit i 14-års åldern på 60- eller 70-talet inte fått studera vidare trots att de var bäst i klassen, utan tvingats ensamma flytta ut på landsbygden och bo och jobba på någon fabrik eller på något jordbruk i flera år. Deras familjer hade också blivit av med alla tillgångar. Kommunismens idé att alla ska ha det lika eländigt har inte fungerat bra någonstans i världen. En sa att det tog år för honom att hämta upp det han missat i kunskap och lärdom efter åren i fabriken. Det var Maos försök att få alla att bli arbetare, själv levde Mao dock ett lyxliv. I kommunismens värld har de hårda reglerna aldrig gällt för dem som haft makten. Läs gärna boken Balzac och den lilla skrädderskan av Dai Sijie. Det berättades också om att Mao lät hugga ner alla fruktträd eftersom de symboliserade det gamla borgerliga Kina. Detta gjorde att folk under flera år efter kulturrevolutionen led av näringsbrist och svält. Att Jan Myrdal inte har fattat vad som pågick än, gör att man undrar om han verkligen är värd en plats i den svenska litterturhistoien. Om han ska stå där ska det nog i alla fall vara som den svenska författaren som förblev blind i sin tro (och förmodligen var lite korkad) på kommunismen till sin död trots att övriga världen förstått hur fel det var. Mao är fortfarande väldigt närvarande i Kina på bilder på entréer till fabriker, portar till myndigheter och på olika souvenierer. Dottern köpte en väska med en Maobild på mest för att den var billig och för att kameran passade i den, men också med orden: ”Alltid retar det någon!” Det gjorde det. En del kineser blev glada, andra ruskade på huvudet.

• Det märks också att det finns många som är väldigt, väldigt rika i Kina. Det ser man inte minst på bilparken i Peking. Och på antalet bilar! Snacka om bilköer. Vilket miljöproblem Kina står inför om alla kineser skaffar bil! Mycket som byggs i Kina är flottar än flott och vi blev av bekanta bjudna på restaurang i Peking som var något utöver det vanliga. Så flotta restauranger besöker jag sällan eller aldrig i Sverige. Privatchaufförer är inte ovanligt bland de rika. Vi fick låna en några gånger i Peking och det fick oss att känna oss som prinsessor. Tack!  Enligt rykte breder korruptionen ut sig nu när ekonomin släppts lös i Kina. Om det har jag tyvärr ingeting att berätta, men varför skulle det vara ovanligare där än någon annanstans?

• Den som inte blir mätt i Kina har sig själv att skylla. Vi åt väldigt bra och tack vare väninnans språkkunskaper hamnade vi aldrig i några turistfällor utan åt där vanliga kinesiska familjer åt. De godaste nudlarna vi någonsin ätit fick vi på en liten krog på ett hotell på Hainan. Kocken tillverkade dem när vi såg på. Med två vegetarianer i sällskapet blev det många goda grönsaksrätter och en av favoriterna var stekt aubergin i sås. Billigt var det också. Om det kostade över 50 kr / person reagerade man. Dottern och jag åt grillad fisk och små grillade bläckfiskar som var fantastiskt goda på en lite gatuservering på Hainan. Hela måltiden med öl och allt kostade lite över femtio kronor för oss två och dricksen som jag lämnade kom servitören springande med efter oss och tryckte i min hand. Jag försökte då ge tillbaka den, men han ville inte ha den.

• De flesta kineser vi mötte var mycket glada, vänliga och nyfikna. Tyvärr gör språkförbistringen att man inte kan tala obehindrat med så många kineser, men det ändrar sig säkret om några år. Fler kineser kan nog engelska då och vem vet, kanske vi lär oss kinesiska i större utsträckning i framtiden?
• Jag kommer med all säkerhet resa tillbaka till Kina någon gång. Den gången gör jag det dock på våren eller hösten då vädret är mera turistvänligt. Kina är ett enormt land och det finns mycket att kvar upptäcka.

Man blir magsjuk med feberfrossa och springer i skytteltrafik mellan sängen och badrummet och efter ett halvt dygn inser man att man måste få lite vätska i sig. Det är då den första tanken kommer: ”Tänk om det fanns någon?” Men man slår bort den och ser på klockan att det är många timmar tills dottern kommer hem och man vet att avslagen Coca-Cola är det enda som hjälper.

När det blir längre och längre mellan attackerna drar man jeansen och jackan över pyamasen och kliver i vinterstövlarna barfota. Sen tar man några trevande steg nerför trappan, stannar och håller i sig i dörrkarmen innan man lämnar porten med vacklande steg. På väg mot Konsum i det svaga uppförslutet som i vanliga fall inte alls märks, men nu känns som en backe kommer tanken tillbaka: ”Tänk om man hade någon som fanns där när man behövde.”

Man blir för en minut, men bara för en minut  nostalgisk och tänker tillbaka på tiden med mannen då alldeles i början då allt var rosenrött och skärt och gulligt för en sisådär tjugofem år sedan. Då när han pysslade om en när man var sjuk och man kände sig som en prinsessa. Så går man några stapplande steg till och sen minns man att den där gulliga perioden snabbt gick över och de fortsatta tjugo åren fick man göra allt själv och man vet att man stapplat sjuk och svag och eländig hur många gånger som helst till Konsum fastän man bad om hjälp. Och man ryser när man minns alla de gånger han fick utbrott och skrek och härjade och kallade en allt möjligt bara för att man ville ha hjälp med något. Och man minns hur besviken man var när allt annat alltid var viktigare än barnen och man själv. Hans jobb, hans polare, hans fredagsöl på puben, hans intressen och hans tv-program.

Och plötsligt känner man sig jävligt glad över att man inte har någon, att man inte behöver be någon och man stegar in på Konsum och köper den där Coca-Colan och man känner sig för några sekunder nästan frisk för man vet att man klarar sig på egen hand för det har man ju gjort i stort sett hela livet och när man kommer hem rusar man in i badrummet med toapappret i högsta hugg och sen efteråt sippar man på den avslagna Coca- Colan och känner sig som sin egen hjälte.

Så att han klär av henne rätt….

Inte ens i Kina fann jag till mina väninnors irritation någon karl. Det borde jag kanske ha gjort eftrsom det där borde finnas en hel mängd att välja mellan. Och visst fanns det en och annan som både var trevlig och snygg, men ett av mina huvudkriterier är att man kan snacka med varandra. För handen på hjärtat. Hur kul är det att leka charader dygnet runt? På kinesiska kan jag bara säga hej, bra och tack. Det kommer man visserligen ganska långt med, och visst gillar jag att spela teater, mima och så, men som sagt ingen karl i Kina heller…. Och jag är lika glad för det!