En gammal ungdomsskompis skrev på Facebook att hon var deppig och att hon inte kunde glädja sig över något. Jag skrev då en kommentar om att det nog skulle vända om hon tänkte på hur mycket det fanns att vara tacksam för. Sen tipsade jag henne om att man kan göra en lista på allt som man har som är bra och när man ser den inser man för det mesta hur lyckligt lottad man är. Ungdomskompisen ville tydligen inte bli glad för hon svarade att hon var så väldigt irriterad på människor som jag som är så hurtigt positiva. Då svarade jag att när man som jag nyligen varit ute och rest och sett hur fattigt många har det så inser man hur enormt lyckligt lottad man är som bor i Sverige. Jag menar här sitter jag mätt, i en varm lägehet på vintern med frihet att både säga och tycka vad jag vill. Ungdomskompisens vänner tillhörde tydligen också de deppade för fler och fler lade sig i vår diskussion och skrev kommentarer till mig om att alla känner ångest mest hela tiden och att det är normalt att vara deprimerad.
Sorry! Det tycker inte jag. Visst kan jag också känna mig nedstämd en kort stund då och då, men DET ÄR INTE NORMALT att gå omkring och deppa länge! Och det är definitivt inte normalt att tro att man inte kan eller bör göra något åt det. Tyvärr är det alldeles för många i Sverige som inte har fattat att den enda som kan göra något åt ens problem är man själv.
Nu vet jag att jag sticker ut hakan igen, men varför har det blivit på modet att vara deppig? Och varför är folk så irriterade över när man som jag nästan alltid är glad och mår bra? Eller är det mig det är fel på när jag nästan alltid är glad eller nöjd? Många tror att jag döljer min deppighet bakom en glättig fasad, men jag råkar faktiskt bara vara en som för det mesta är väldigt nöjd med livet.
Är det inte så att de som alltid är deppiga, missnöjda och sura faktiskt är jävligt bortskämda? Eller rent utav ouppfostrade? Och väldigt, väldigt egocentriska? För om man höjer blicken en aning och blickar ut i världen så inser man oftast att ens egna problem är väldigt små jämfört med många andas och att man har en hel massa saker att vara väldigt lycklig för. Imorgon är dessutom en ny dag som ger nya möjligheter och är man optimist som jag ser man fram emot den.
Verkligen intressant! Förvånad att du inte fått några kommentarer.
Jag är som du. Är nästan alltid opp, men dock ingen s.k. hurtbulle. Har levt i över 8 decennier och haft turen att ha god hälsa, vilket jag anser vara nr 1, när det gäller gåvor man fått i livet.
Var tonåring under WWII i Sverige. Strikt ransonering, urkalla vintrar då man satt med fötterna på ugnsluckan framför vedspisen inlindad i en filt på kvällarna.
Ja, det är på modet att vara deppig. Vad annars skulle man ha att prata om. Jo, kanske att bensinen är för dyr, vägarna inte plogade, grannen för oväsen hela natten, skolan är för svår för ungarna, osv, osv. Gnäll är lika svenskt som sill och akvavit!
Och du skriver om frihet. Tänk på vad som försiggår i Egypten, Nord-Korea och flera länder i Afrika. Här och i Sverige är man fri att säja vad man vill.
Bästa sättet att uppskatta vad man har, är att hjälpa dom som verkligen har det svårt. Som dom hemlösa t.ex. Voluntera i en skola med att hjälpa elever som har problem. Undervisa utlänningar i svenska, så dom kan få jobb.
Bjud in grannkärringen på kaffe; kanske hon inte är då förskräcklig som man trott. 🙂
Hej och håll i gång. Kanske det smittar av sej.
Jag tänker likadant. Bryt ihop och gå vidare. Jag får en ångestattack ungefär var tredje dag. Med lite positivt tänk så ger det sig efter fem minuter. Det gäller att inte ”fastna”.