Vem har inte som barn och ungdom gillat att spela spel? Regniga somrar satt vi med sommarkompisarna i husvagnen och spelade kort i timmar. Grannkillarna tillhörde en religiös sekt och fick inte spela kort för kyrkan och föräldrarna, eftersom kortspel var djävulens påfund, men vår husvagn ville de nästan aldrig lämna när speldjävulen fått grepp om dem.
I skolan spelades det väldigt mycket kort på rasterna, speciellt på högstadiet. Och när jag blev mamma fortsatte kortspelandet. Mina barn älskade alla sorters spel och kortspel. Det var väl då någon gång som jag började tröttna på spelandet och hellre ville vara ifred och läsa en bra bok. De senaste åren har jag försökt att hålla mig undan de där kortspelen. Inte för att jag tror på någon speldjävul utan mest för att jag är less och inte kan ta det på allvar längre. Det har blivit ungefär som med minigolf. Jag koncentrerar mig på att vinna på de tre första banorna, sedan tröttnar jag. Jag har ju liksom gjort det förut, alldeles för många gånger.
Så kände jag också när väninnan och jag var med våra döttrar i Kina i vintras. Tjejerna tjatade på kvällarna om att spela, men jag var djupt inne i en bok och hade ingen lust att avbryta läsandet. De fortsatte att tjata och till sist gav jag med mig. Det var inte lätt för boken låg där hela tiden, tittade ledset på mig och viskade: ”Kom och ta mig”. När jag hörde det försökte jag få slut på kortspelet genom att medvetet spela dåligt. Det skulle jag inte ha gjort. Dotterns väninna blev utom sig. Hon skällde ut mig. Då kontrade jag med att hota att gifta mig med en av hennes morbröder. Inte för att jag hade träffat någon av dem, utan bara för att retas. Hon blev utom sig för hon såg hur varenda släktträff skulle förstöras bara för att jag fanns där som medvetet skulle försöka förlora i alla sällskapsspel. När hon var nära tårarna lovade jag dock att jag skulle avstå från giftermålet, men bara om jag fick läsa min bok och slippa kortspelet vi höll på med. Det fick jag.
Det är lustigt att det där som i barndomen kunde roa en i timmar plötsligt känns ganska trist och tråkigt, fast det är också det som gör livet spännande – allting förändras.
