Månad: juli 2011

”I Kina är man i sin bästa ålder när man fyller 70”, säger dotterns kompis glatt när vi ses i köket. ”Bra, då har jag något att se fram emot”, säger jag och tänker att jag ännu är ung och oerfaren då. Sen ringer världens bästa Gunnar och säger att jag bara fyller 35 om man vänder på det. Det låter bra, fast 53 är kanske inte så illa som det låter. För åldern är ju bara en siffra. Och med en anti -age-mask i ansiktet bakar jag en tårta och tänker på det jag läste på en blogg härom dagen: Att man enligt ayruvedafilosofin är ungdom mellan 30 och 60 år och först vid 90  räknas som gammal. Det tänket passar mig utmärkt. Efter tårtan går vi och badar och det tänker jag fortsätta att göra på min födelsedag även vid 90 års ålder, så det så.

Första gången jag besökte England tyckte jag att det var ett skitland. Det var 1979 och jag var uttagen till en kanottävling i Nottingham för att paddla K2 och K4. Om jag inte minns fel så var vädret dåligt, stället vi bodde på stank av bacon och den första kvällen åt vi fish and chips som gjorde att jag spydde halva natten. Dessutom blev jag som vanligt osams med min dåvarande pojkvän. Dagarna i England 1979 var ingen direkt ”hit”.

Landet har, efter varje gång jag besökt det, tagit sig allt mer och vid detta besök blev det en toppenupplevelse trots att vädret inte var det bästa, för i princip regnade det hela tiden. Med National Express färdades jag tryggt från Heathrow till Plymouth. Där väntade buss nummer två på mig och tog mig  vidare till Wadebridge där mina vänner bor. Hela bussresan från Heathrow till Wadebridge  kostade bara 10£ eftersom jag bokat den via internet någon vecka i förväg.

I Cornwall fanns det massor att göra oavsett väder. Det var bara att dra på sig regnkläderna och ge sig iväg. Första stopp var S:t Ausell China clay museum i Bodmin. Där kunde man se hur man gjorde lera till porslinstillverkning förr i tiden. Shoppa kunde man i små butiker lite var stans. I Wadebridge fanns tillräckligt många eller få för att shoppingen inte skulle bli för jobbig. Naturen runt stan var vacker och den upplevde vi både gåendes ( med GPS och Geochaching, vilket var urkul) och joggandes.

Jag älskar vatten och därför hade värdparet lovat mig att vi skulle surfa. Regnet öste ner och vinden låg på från nordväst över Atlanten i minst 15 m/s så det var inte riktigt optimalt för att surfa, men till slut sa vi: ”Vad då! Man blir blöt ändå.” och så gav vi oss av. Vi drog på oss våtdräkter, tog surfingbrädorna under våra armar och gick ner till beachen. Där hade jag veckans eller kanske sommarens upplevelse. Vid första försöket åkte jag med en våg nästan ända upp på stranden. Jag jublade av lycka. Det var absolut underbart! Nu vet jag att om jag hade varit född i Kalifornien hade jag med all sannolikhet varit en av de där coola surfingbrudarna som åker jorden runt för att hitta den perfekta vågen för den perfekta surfen.

Borgen Tintagel besöktes också och vi gick och fantiserade om Kung Arthur och Earl Richard och livet på en borg för länge, länge sen. Det var svårt att slita blicken från det romantiska landskapet och jag förstår nu att det inspirerat både konstnärer,musiker,  filmare och författare.

Till London fick jag skjuts och på vägen dit passerade vi det mytiska Stonehedge som är stenar resta på en ganska märklig plats.

Till den som ska till London kan jag rekommendera Tracy Emins utställning ”Love is wath you want” på Hayward gallery och Proms på The Royal Albert Hall. Dessa två besök förgyllde Londonvistelsen, men bäst var nog att efter trettiofyra år återigen få umgås med Åke. Vi hade lika kul som då vi gick i skolan tillsammans. Det är så med goda vänner, när man ses igen känns det som om ingen tid alls gått, man bara fortsätter samtalet som man haft en gång som om ingenting har hänt.

• Strand bar mitte, Monbijou park. Solstolar, bar, dans.
• Amphiteater, Monbijou park Shakespeare, Molière, Goldoni varje kväll 19.30 och 21.30 . Köp biljetterna (180 kr) på plats en timme innan föreställningen.
• DDR-museum på Karl- Liebknecht strasse, nära Hackescher markt. Nostalgi och sorgligt för oss som hade släkt i DDR. Intressant och spännande för alla andra.
• Fotoutställningar på Martin – Gropius -Bau, Niederkirchnerstrasse. Fotograferna André Kertesz och Daniel Schwarz.
• Öl och fotboll på tv på Hackescher markt. Eller varför inte drinkar?
• Schloss Sanssouci, Potsdam. Vackert slott, underbar park! Gulliga staden Potsdam är också värd ett besök.
• Biergarten, Prater på Kastanienallé. Stort, folkligt och väldigt tyskt.
• Topografi des Terrors, Niederkirchnerstrasse. Gratis utställning utomhus om Hitlertiden i f.d. bunkrar. Måste ses!

Vad innebär det att vara en Svensson egentligen?

 Oftast används uttrycket som lite nedlåtande, att man är för vanlig, feg och tråkig. MEN kan det inte vara bra att vara så då? I alla fall ibland? JO, det skulle jag vilja påstå för VEM, orkar med alla de där som alltid vill vara i centrum, ta en massa plats och vara SÅÅÅ speciella? Ni vet de som slår knut på sig själva för att alltid vara annorlunda. ”Nej, jag äter inte det.” eller ”Nej, jag klarar absolut inte av att vänta. Jag får utslag av att stå i kö.” eller ”Åka tunnelbana! Du är inte klok. Det kan inte jag göra.” 

Det är få som orkar med de där speciella hela tiden. Fast det märker de inte för de är tyvärr alltid så upptagna av sig själva.

Jag hamnade på Konserthuset mitt på dagen utan biljett och man kan undra vad man gör där då?  Jo, man tittar först på några fotografier på Monica Zetterlund och sen tar man sig en titt på utställningen om Jussi Björling. Han har aldrig tillhört mina favoriter för vad visste jag mer om honom än att han för mig är låten Till havs personifierad. Nu vet jag desto mer om honom och det var mycket intressant.

Så om du befinner dig i Sommarstockholm i närheten av Konserthuset på Hötorget och vill slå ihjäl en stund med att putsa på allmänbildningen om en av Sveriges absolut största sångare ska du se utställningen om Jussi. På vägen ut finns dessutom fina foton på musiker och instrument med ljud till av olika kända och okända fotografer.