Det finns soja och så finns det Pearl River Bridge Mushroom soya
Utforska den du med.
Författare Monika Thormann
Som vanligt fanns det inte någon sittplats på tunnelbanan i morse när jag klev på. Jag vet inte om SL har observerat att det är många fler som åker kollektivt numera och att Storstockholms befolkning liksom har ökat. I alla fall stod jag upp och läste tidningen Metro när en mycket gammal, lite krokig kvinna med käpp klev på. Hon stegade mot sittplatserna som ju var upptagna av på ena sidan tre unga män och på andra sidan en kvinna och en pappa med två barn. Ingen av dem gjorde någon antydan till att resa på sig. Jag förstod att T-banan snart skulle skaka igång och såg i mitt inre hur den krokiga kvinnan med käpp ramlade omkull. Det fick inte hända! Därför agerade jag arg fröken och sa med bestämd och hög röst: ” Ni tre som sitter där i hörnet, res på er. Ser ni inte att det är en dam här som behöver sitta!” Vips reste sig alla de tre unga männen och den krokiga kvinnan kunde slå sig ner och jag slapp beskåda ett lårbensbrott.
I Istanbul åkte vi med metron en hel del. Det vi där lade märke till var att de unga reste sig upp så fort en äldre person klev på. Det var liksom ingen som behövde ryta till där inte. Det är intressant och jag undrar vad det beror på? Har svenska ungdomar så lite inlevelseförmåga att de inte förstår att det kan vara svårt för en gammal person att stå och hålla i sig i en skakig t-bane vagn? Eller är svenska ungdomar så dåligt uppfostrade att de inte har tillräckligt med vett att resa sig upp? Och den där pappan då med de två barnen? Varför tog inte han ett barn på sitt knä och erbjöd den gamla damen platsen? Kanske är det så att svenskar är så upptagna av sina egna problem att de inte ens observerar att en äldre person kliver på? Inte vet jag. Jag vet bara att jag blev irriterad på att ingen reste sig upp utan uppmaning och att jag i morse på tunnelbanan inte kände mig ett dugg svensk.
”Jag försöker att lära mina elever att tänka kritiskt”, säger jag till guiden. Han tittar på mig, men rör inte en min. ”Den är daterad”, säger han. Det är Moses stav han menar. Jag har just sett den i montern i ett rum på Topkapi i Istanbul och jag ifrågasätter om det verkligen är Moses stav. Den ser onekligen mycket nyare ut än de 3300 år den borde vara. Jag försöker igen, men guiden bara upprepar helt kallt att det finns forskare som daterat staven och då får man tro på att det är den. Moses alltså. Jag försöker se Moses framför mig med just den staven, men det blir för svårt.
Inte blir det bättre när jag ser Abrahams kastrull som i det närmaste ser alldeles ny ut. Den ska ju vara ännu äldre än staven. Och Josefs turban är förvånansvärt fläckfri, precis som Kung Davids svärd. Däremot kan jag köpa att det är Muhammeds svärd i montern intill. Det är ju bara 1400 år sedan han gick hädan och karln var ju berömd redan under sin livstid så varför skulle inte någon ha sparat hans svärd? Hans fotavtryck intill vittnar om att han hade enorma fötter, säkert storlek 52. Men det är klart han var en mäktig man, precis som Buddha som blev avbildad som en mäktig tjockis i Kina.
Det är inte föremålen i sig som gör mig ömsom full i skratt, ömsom orolig. Det är faktiskt ganska kul att gå där och titta på dem. Men vem har daterat dem och bestämt att just detta föremål tillhörde just den berömdheten? Och hur har de gjort? C 14 metoden? Dessutom förvånar och oroar det mig att vår guide tror helt fullt och fast på att dessa föremål verkligen är äkta. Att han inte vågar säga att de ser för nya ut, precis som jag säger. Men han törs såklart inte. Det är inte värt det. Om man i Turkiet kritiserar staten eller islam öppet kan man hamna i fängelset och det vill uppenbarligen inte vår guide.
Jag undrar om det finns något kritiskt tänkande alls i Turkiet? Hur lär sig eleverna i skolan källkritik? Hur arbetar journalister undersökande när man inte får kritisera? Sitter alla turkar som tänker som jag i fängelse?
Och jag undrar när turkarna ska resa sig och säga:” Vi vill inte ha det så här! Vi vill tänka och tycka och diskutera som vi vill.” Fast det gör de inte. Istället konstaterar jag att det är många fler kvinnor med slöja än sist jag var här för elva år sedan. Många fler som okritiskt följer religionens regler. Och fortfarande vänder sig mannen på gatan sig till min manliga kollega när jag som kvinna håller upp kartan och frågar efter vägen. Det är precis som om jag inte skulle kunna förstå hans instruktion. Som om jag som kvinna inte är värd att prata med när det gäller så avancerade saker som kartor. Hallå, har jag lust att säga. Jag är skolmästarinna i orientering! Fast det säger jag inte, istället är jag väldigt glad över att bo i Sverige.