Som vanligt fanns det inte någon sittplats på tunnelbanan i morse när jag klev på. Jag vet inte om SL har observerat att det är många fler som åker kollektivt numera och att Storstockholms befolkning liksom har ökat. I alla fall stod jag upp och läste tidningen Metro när en mycket gammal, lite krokig kvinna med käpp klev på. Hon stegade mot sittplatserna som ju var upptagna av på ena sidan tre unga män och på andra sidan en kvinna och en pappa med två barn. Ingen av dem gjorde någon antydan till att resa på sig. Jag förstod att T-banan snart skulle skaka igång och såg i mitt inre hur den krokiga kvinnan med käpp ramlade omkull. Det fick inte hända! Därför agerade jag arg fröken och sa med bestämd och hög röst: ” Ni tre som sitter där i hörnet, res på er. Ser ni inte att det är en dam här som behöver sitta!” Vips reste sig alla de tre unga männen och den krokiga kvinnan kunde slå sig ner och jag slapp beskåda ett lårbensbrott.
I Istanbul åkte vi med metron en hel del. Det vi där lade märke till var att de unga reste sig upp så fort en äldre person klev på. Det var liksom ingen som behövde ryta till där inte. Det är intressant och jag undrar vad det beror på? Har svenska ungdomar så lite inlevelseförmåga att de inte förstår att det kan vara svårt för en gammal person att stå och hålla i sig i en skakig t-bane vagn? Eller är svenska ungdomar så dåligt uppfostrade att de inte har tillräckligt med vett att resa sig upp? Och den där pappan då med de två barnen? Varför tog inte han ett barn på sitt knä och erbjöd den gamla damen platsen? Kanske är det så att svenskar är så upptagna av sina egna problem att de inte ens observerar att en äldre person kliver på? Inte vet jag. Jag vet bara att jag blev irriterad på att ingen reste sig upp utan uppmaning och att jag i morse på tunnelbanan inte kände mig ett dugg svensk.
