Jag oroade mig hela vägen in till stan. Skulle jag känna igen honom? Vi hade inte setts på 40 år! Så stod jag där på torget och spanade, lite nervös. Och där stod han ju! Lika långa ben som förut, kisande ögon och glad mun. Håret lite grått vid tinningarna och en och annan rynka, men annars precis som förr.
Lunchen blev trevlig. Minnen blandades med nutida händelser om jobb, fritid (mycket paddling) och barn. Och tänk att han sa att min pappa hade betytt så mycket för honom när han var 13-14 år. Det kunde man ju aldrig ana då på 70-talet att någon gillade min småknäppa farsa, fast jo förresten han var nog ganska gubbigt cool (farsan alltså).
Så skildes vi om löften att träffas lite oftare än vart 40:e år och jag åkte t-banan hem med David Bowie i lurarna och tänkte att livet går i cirklar och ibland tangerar någons cirkel vid min cirkel och då möts vi.
