Månad: mars 2015

Jag har varit utan morgontidning en tid. När jag köper den där surfplattan ska jag börja prenumerera på DN digitalt, har jag tänkt. Fast i dag har jag ändrat mig. Det var efter att ha läst en artikel i tidningen Journalisten. Aldrig att jag prenumererar på en tidning som behandlar sina anställda så illa. Läs själv här!  Att ni inte skäms ni som är chefer på DN!

Tyvärr är metoden att frysa ut anställda inget bara DN ägnar sig åt. Vänner, bekanta och kollegor vittnar om att den metoden är utbredd. I 33 år har jag varit anställd i den kommunala sektorn och flera är de före detta kollegorna som blivit illa behandlade, utfrysta, utan arbetsuppgifter och så småningom utköpta eller uppsagda. Oftast har de blivit knäckta för livet och få av dem har orkat arbeta vidare. Många av dem har förblivit sjukskrivna resten av sitt arbetsföra liv.

Det är lätt att höja en människas prestationer, men det är ännu enklare att knäcka någons självkänsla. Finns det en chefskurs där man lär ut hur man bryter ner individer? Hur kan någon människa med något som helst samvete använda sig av sådana metoder som beskrivs i artikeln i tidningen Journalisten? Varför döms inte chefer till fängelsestraff när de behandlar sina anställda så illa att de sjukskrivs för resten av livet?

Anledningen till att jag reagerar på detta är att en i min närhet blev utfryst och mobbad på sin arbetsplats för många år sedan. Hen blev fysiskt sjuk och återhämtade sig aldrig riktigt. Efter den händelsen, som snart ligger trettio år tillbaka i tiden, avlöste sjukdomarna varandra och hens självkänsla var i botten vid minsta motgång. Hens liv kunde ha varit så mycket bättre. Kropp och själ hör ihop. Bryter man ner psyket på någon  bryter fysiska sjukdomar lättare ut.

Min blogg heter inte Lycklig lycklig utan orsak. Om du läser mina inlägg från när jag började blogga 2007, var det just de negativa krafter jag beskriver ovan, som jag ville bekämpa. En gång hade jag en rektor som försökte att knäcka mig. Hen finns inte mer. Förhoppningsvis råkade hen ut för sina egna sjuka metoder. Jag minns att hen hade gått någon slags KAOS-kurs i Danmark. Är det där man lär ut idiotin? Hur kan man som chef ta till sig en sån metod?

Vi finns på jorden en kort tid. Då är det meningen att vi ska göra gott. För gott ger ringar på vattnet och ondska en spiral nedåt. Se bara nu, DN, ni har för alltid förlorat mig som prenumerant. Om ni hade skött om era anställda hade ni kanske haft fler prenumeranter än ni någonsin kunnat drömma om.

 

Jag läser om skolan i utkanten av London som vänt elevernas resultat från usla till bra. Där finns en rektor som 80-90% av sin arbetstid talar med lärarna om hur man ska förbättra undervisningen. Jag småler och vet att svensk skola aldrig kommer att resa sig om man inte inser att det behövs en ledning som vill någonting och är närvarande på skolan.

För drygt ett år sedan var mina kollegor och jag i Kanada. Vi besökte skolor i socialt utsatta områden. Och vi blev imponerade av vad vi såg. Det fanns en tydlig struktur och ett seriöst ledarskap. Rektorerna tillbringade i stort sett 80- 90 % av sin arbetstid på skolan. Rektorn kände eleverna och kunde deras namn. Ni som är äldre vet att det var så förr på våra skolor. Lärarna i Kanada hade också egna klassrum som var personligt inredda och det fanns en tydlig handlingsplan för elever som inte klarade målen. Det vet vi att det finns i Sverige också, men oftast finns den handlingsplanen bara på pappret. I Kanada gjorde man något mer än bara talade och skrev på papper om problemen.

När vi kom hem från Kanada redovisade vi vårt besök på en personalkonferens. Vi har fem rektorer på min skola, men bara en var närvarande. Det säger en hel del om svensk skola och kanske framförallt vår. Ledarskapet finns inte. Våra rektorer tyckte inte ens att det var värt att gå på personalkonferensen. Ibland brukar vi lärare skämtsamt svara när någon frågar var rektorn är, att hen är på Utbildningsförvaltningen och gör karriär. När vi har olika möten talar vi aldrig om hur vi praktiskt ska förbättra skolan eller undervisningen. Rektorn håller en monolog om det hen tycker är viktigt. Dialogen saknas helt. Jag har också länge haft känslan att det i Sverige är viktigast för en rektor att skriva olika slags rapporter om hur skolan fungerar. Det läggs ner enormt mycket tid att prata om olika undersökningar som gjorts, men vi pratar aldrig om konkreta förbättringar i praktiken.

Som heltidsarbetande lärare i svenska och religion på gymnasiet ser jag min rektor kanske fyra-fem gånger per termin. Jag har inte haft något lektionsbesök på sju eller åtta år! Min rektor har ingen aning om vad jag sysslar med på mina lektioner. Ibland tänker jag att jag skulle kunna göra vad som helst. Då och då har jag under mina 33 år som lärare haft kollegor som misskött undervisningen. Det brukar ta mycket lång tid innan någon skolledare reagerar.

Vad gör våra rektorer egentligen? Varför tillbringar de så otroligt mycket tid på Utbildningsförvaltningen så att de inte hinner med det jobb de egentligen är anställda för – att leda skolan?

Jag tillhör ett rätt ambitiöst arbetslag som ständigt har planer för utveckling. Tyvärr stoppas/förhalas oftast våra idéer eftersom dialogen med rektorn helt saknas. När vi ber hen komma till våra arbetslagsmöten så har hen aldrig tid. Det krävs ett fungerande team på en skola för att få till en förändring och rektorn ska vara ledaren för det teamet.

Jag började som lärare redan 1982. Sedan 1990-talet har i princip varje läsår startat med att rektorn talar om hur många miljoner vi ska spara under läsåret. Redan där går luften ur oss lärare.

Med min långa erfarenhet vet jag att det är något fel i systemet när anställda på skolor hela tiden sysslar med annat än med det som händer på skolan. Om alla som var anställda på en skola skulle vara på plats och vara ute i verksamheten skulle kvaliteten kunna höjas. Att vissa skolor ändå fungerar bra i Sverige beror enbart på de enskilda lärarnas jobb, men vårt jobb kritiseras oftast och vi får absolut ingen uppmuntran från vår skolledning.

Så ger jag mig in i debatten om programmen på SVT. Har inte svenskarna tröttnat på fåniga realityprogram med ointressanta människor?

– Hallå där SVT, har jag lust att skrika. Det finns en värld utanför Sverige som är farlig, spännande, vacker och intressant. Visa oss den istället!

På Goethes filmklubb visades i dag filmen Zwischen Welten av Feo Aladag. Det är en film som utspelar sig i Afghanistan med tyska soldater, afghanska krigare och en tolk. Filmen är otäck, omtumlande, vacker och tänkvärd. Vad gör västerländska soldater ute i världens krigshärder egentligen? Vilka ska de skydda och vilken nytta gör de?

Det var tankar som snurrade i mitt huvud när jag omskakad gick hem från biografen Zita i Stockholm där Goethes filmklubb huserar på onsdagar kl. 18.30 under våren 2015.

Huvudrollerna i Zwischen Welten spelas av Ronald Zehrfeld och Moshin Ahmady.

Slutet på filmen är symboliskt, vackert, hoppfullt och hemskt på samma gång.

Se trailern här!

 

Och snälla SVT, köp in den här filmen!