I dag är det den sjätte december. Dagen förknippar jag med putsade stövlar på fönsterbrädan, godis, frukt och kanske en liten granruska. Va, vad då? undrar du kanske nu. Vad då stövlar på fönsterbrädan?
Jo, i mitt barndomshem satt vi barn på kvällen den femte december och putsade våra kängor, pjäxor eller läderstövlar. Mamma och pappa var noga med att det skulle göras rätt. Först en noggrann borstning, sedan skokräm, därefter en stunds väntan och sedan en ordentlig borstning igen så att skodonen blänkte. Därefter placerades stövlarna/kängorna på fönsterbrädan i barnkammaren och sen gick mina syskon och jag förväntansfulla till sängs.
På morgonen den sjätte december vaknade vi alltid tidigt. Överlyckliga och lättade var vi när stövlarna var fyllda med en påse med frukt och godis, lite ledsna blev vi om det fanns en granruska med. Den betydde att helgonet Sankt Nikolaus hade sett oss när vi bråkat eller varit olydiga. Då skärpte vi oss alltid och var mycket duktiga och väluppfostrade fram till julafton för tänk om der Weihnachtsmann skulle se oss och sen inte komma med några julklappar.
Det är intressant att vi firade den här katolska seden trots att vi inte alls var katoliker.
Mina barn fick när de var små också lära sig putsa stövlarna i december, men med en heltidsarbetande mamma som försökte hinna med alla julförberedelser i december glömdes tyvärr seden bort ibland.
För ett barn var firandet av S:t Nikolaus spännande och gjorde längtan efter julen lite lättare. I dag i Sverige har dagen fått en ny innebörd. Vår yngsta prins heter ju som bekant Nicolas.
