Som singelkvinna stöter man på dem i ett kör. De där som ljuger om allt möjligt. Främst är det män som ljuger om sitt civilstånd, men det finns alla möjliga personer som ljuger om allt möjligt.
Jag undrar ibland varför vissa människor trasslar in sig i sina lögner. Tror de verkligen att vi andra går på dem? När jag möter en lögnare lyssnar jag oftast bara med ett halvt öra. Ibland ställer jag någon fråga för att liksom testa personen. Ni vet när någon säger att hen varit på en plats och man av någon anledning känner på sig att personen inte alls varit där. Då frågar man om något specifikt på platsen och när lögnaren börjar flacka med blicken och stamma, svamla runt så förstår jag att det hen berättar inte är sant.
Många karlar ljuger också om sitt civilstånd. En gång var jag upp över öronen förälskad i en karl. Han hade berättat att han var gift och bodde i en stor villa utanför stan. När vi träffades uppträdde han ibland lite konstigt och sa märkliga saker. Jag anade att han inte talade sanning och en kväll åkte jag helt enkelt ut till villan och snokade runt. Nästan direkt fattade jag att han inte alls bodde där. Det var inte hans bil som stod på tomten och när jag tittade in genom fönstren på villan förstod jag att det bodde en helt annan familj där. Några fler träffar med den lögnaren ville jag inte ha.
Tyvärr har jag genom hela mitt liv varit omgiven av lögnare. Det verkar som om jag är en slags magnet för dem. De söker upp mig och svamlar om allt möjligt. Det är ganska irriterande. Mest irriterad blir jag över karlar som ljuger om sitt civilstånd. Jag menar varför ljuga? Vem har sagt att jag är intresserad av dig? Precis som om jag skulle vara intresserad av en man bara för att han är man. Det krävs lite mer om jag ska tända på någon. Attraktion är en lurig känsla och försvinner direkt om jag anar att personen ljuger.
Orsaken att folk ljuger är oftast att de vill bättra på sin image och göra sig intressanta. Det är för sorgligt. Några ljuger nog för att de har en usel självkänsla, medan andra kanske till och med har stora psykiska problem.
En kollega ljög häromdagen inför mig och en grupp elever. Jag måste ärligt talat säga att jag börjar undra om hen inte har en split personality eller något liknande. Det verkar som om många i min omgivning går omkring och tror att de är flera olika personer. Det verkar minst sagt jobbigt för dem. Jag är med ens väldigt glad över att jag bara är jag och kanske skulle jag be dem att söka hjälp. För visst finns det behandling för dessa tillstånd?
Det som händer när jag misstänker att någon ljuger är att jag inte har så stor lust att umgås med dem. Ibland kan det bli lite ensamt, men jag trivs i min ensamhet och är hellre ensam än ihop med en massa konstiga människor som måste ljuga hela tiden. Såklart umgås jag med lögnarna ibland ändå för att slippa vara helt ensam och på jobbet måste jag ju samarbeta med dem, men släpper dem in på livet, gör jag aldrig.
En gång bodde jag nämligen ihop med en man som älskade att ljuga. Han sa oftast att han hade studerat på universitetet till andra när jag var med, fast jag visste att han bara gått på Komvux. Han berättade saker om sin familj som när jag frågade hans syster helt klart inte var sanna. När jag tänker på det är det för sorgligt att han höll på så. Fast det sa mer om honom än om mig.
Och det är så jag brukar tänka. Att det säger mer om lögnaren själv än om mig. Så jag lyssnar, höjer ev. på ögonbrynen och går vidare. Det är liksom ingen idé att slösa någon tid på människor som ljuger. De måste själva förstå att jag aldrig vill ha dem i mitt liv på heltid.
Så alla ni som cirkulerar runt mig och svamlar; FUCK OFF!
