Avlyssnat

Brukar du irritera dig på människor som talar för högt i telefonen? Jag är ganska bra på att strunta i dem, men en kväll i våras gick jag och satte mig på berget vid vattnet för att titta på utsikten. Framför mig satt en kvinna i oidentifierbar ålder. Hon pillade på sin telefon. När hon började samtala med någon med alldeles för hög röst skrev jag den här dikten:

Måste du prata?

Måste du prata så högt i din telefon. Är du inte ledig nu? Alla vi på klippan vet nu vad din kollega sa idag. Kallade hon verkligen er mellanchef för tyrann? Jag tycker att han mer verkar som ett rovdjur. Kanske en vildkatt med hög svansföring? Det var i alla fall vad din kollega sa häromdagen när hon underhöll oss här på klippan. Hon pratade en hel timme om företaget ni arbetar på. 

Den där Maja verkar inte lätt att tas med och Linus borde ni kanske försöka bli av med. Är det verkligen sant att Moa har sagt upp sig? Från familjeföretaget? 

Hör du inte att vi börjar bli intresserade av hur det går på ert jobb. Mest intressant var det när din kollega pratade med er chef. Då lyssnade vi alla med spänning. Du anar inte vad hon sa om dig.

Hur får vi ett bättre samhälle?

Efter läsårets första dag satt jag och funderade: Hur får vi ett bättre samhälle? Ett samhälle där människor hjälper istället för stjälper varandra?

Ett steg i rätt riktning är att när man har valet mellan att vara snäll eller elak, väljer att vara snäll. Det är faktiskt inte så svårt. Nästa vecka startar skolorna och det är där den nya generationen ska formas. Hur skapar vi människor som vill göra gott? Hur undviker vi att skapa monster som vill sabotera och förstöra?

Det fundrade jag på och så skrev jag den här dikten:

Rollen i den där teaterpjäsen

När jag fick rollen i den där teaterpjäsen

visste jag inte att min karaktär

skulle möta 

så många svamlande män

I hela första akten

mängder av uppblåsta viktigpettrar

som påfåglar struttade de runt

och ville alltid ha rätt

Med flera utbildningar i bagaget

framstod de som tysk-ungerska

doktor-doktor-typer 

allihopa

Dessutom var de gifta med fruar de lessnat på 

och i nästa andetag försökte de övertyga mig om

att vi skulle ses igen

 

När jag tackade för mig och gav mig av till andra akten

blev de sura och försökte protestera

De kallade mig både subba och frigid

Min karaktär var som en isbit och

brydde sig inte ett skit

levde bara som om ingenting hade hänt

Jag lärde mig skratta på rätt ställe

grät gjorde jag aldrig

 

I tredje akten blev det mera våldsamt

när de upptäckte att jag inte spelade dem i händerna

Ett stick i näsan

i en muskel

en snubbeltråd

en bruten arm och ett knä ur led

Min rollfigur blev utmattad

men stod ändå på scenen varenda kväll

 

Så kom vi till finalen

som på svenskt vis innehöll allt; 

droger, misshandel, utfrysning

men inte ens då föll jag ner i orkesterdiket

eller ens omkull

Jag visste bara att min karaktär var en ensam själ

som ville sitta i solen, vila och vara ifred

 

När vi tackade för applåderna

fick alla skådespelare blommor

utom jag förstås

Jag brydde mig inte alls

Fast i hemlighet

tänkte jag på den där bomben

jag ville placera under scenen

En vacker dag

Pandemi, DDR och perspektiv

Det skrivs i media om olika människor som drabbats av pandemin som varat i ett år. Om man sätter det i ett perspektiv och ser tillbaka i historien så verkar det ganska fånigt. Vad är väl ett år jämfört med ett helt liv? Jag kunde inte låta bli att skriva den här dikten.

DDR

Han framstår som ett offer

Det är verkligen synd om honom

Fick inte passera gränsen till Norge på en månad!

Den stackarn.

För oss fanns en gräns

som inte fick passeras

under ett helt liv

Akvarieliv, utegym, vinterbad och dikt

Om någon undrar hur det går med akvarielivet kan jag tala om att jag fortfarande bor i ett. Vad då? undrar du kanske. Ja, titta här:

Att ha plast för alla fönster gör inte livet roligare direkt.

Men jag tillhör inte de deppiga. Större delen av tiden är jag ju på jobbet och när jag är hemma kan jag ju faktiskt gå ut. Ibland går jag till utegymmet och andra gånger har jag vinterbadat.

Man kan fördriva tiden med att skriva också. Här kommer en nyskriven dikt:

Stop the repeat

Det är som om du 

har spelat in dig själv

och spelar upp samma jävla repliker

hela tiden.

Jag vet inte vad jag ska svara.

Stop the repeat!