Ofta njuter jag av ensamheten, men det finns tillfällen då jag önskar att jag hade en nära vän, en vän som jag kunde lita på. Tyvärr har jag bara massor av bekanta på Facebook och den där riktiga vännen saknas faktiskt. Jag tror att den har gjort det i hela mitt liv. Vad det nu beror på kan jag ju fundera på resten av livet.
Någon dyster kväll för några månader sen skrev jag den här dikten:
I fred
Ett helt liv med glåporden
brummande runt mig
som stora hästflugor
begär jag bara att
få vara ifred
Vid det här laget
borde du veta
att jag bär min stolthet
som en tiara
Vissa dagar skaver den
andra dagar gör den mig
till en mycket ensam stjärna
Ur min ensamhet
kryper snart likmaskarna
De är inget uppmuntrande sällskap
