Jag har de senaste dagarna pratat med mina elever om ATTITYD och vikten av att ha rätt attityd till skolarbetet. Med några exempel på hur man kan peppa sig själv och hur elever som helt tappar sugen brukar tänka om skolan har de förhoppningsvis fattat vikten av att vända alla negativa tankar om skolarbetet till positiva. För oftast blir det som vi tänker. Killen som alltid intalar sig själv att han är usel på matte blir, om inte usel, väldigt dålig på matte och tjejen som tjatar om att hon aldrig orkat läsa ut en bok läser nästan aldrig ut en bok heller.
När min dotter just hade lärt sig åka slalom åkte hon och jag iväg över dagen till en ny backe som vi aldrig prövat förr. Vi åkte glatt högst upp med liften och för sent insåg jag att vi hamnat i den branta svarta pisten. Hon var fem år och litade på mig till hundra procent. Jag som hade lärt mig åka slalom som vuxen åkte först. Här gällde det att inte visa sig rädd. Jag ropade till henne ”Det här går bra” och hon följde snällt efter. Vi svängde oss ner och så fort jag såg att hon tvekade skrek jag: ”Du klarar det.” och ”Inga problem, det går jättebra” och ”Du klarar det!” igen. När vi kom ner mötte vi skidläraren som oroligt undrade hur hon hade klarat nerfarten och frågade om hon inte hade varit rädd: ”Nej då, svarade dottern, mamma sa att jag skulle klara det och då gjorde jag det också.”
Att tro att man fixar det, att ha rätt attityd är oftast avgörande.
För många år sedan var jag klassföreståndare för en musikklass på det estetiska programmet. På skolavslutningen ville Eva, som var programansvarig, att vi lärare som undervisade på programmet skulle göra något kul för eleverna. Eva, Maggan och jag nappade och vi bestämde att vi skulle uppträda. Ett band med elever ur åk 2 skulle kompa oss och de bestämde också vilken låt vi skulle sjunga. De valde I´m so excited av The Pointers sisters. Ni som har sjungit den låten vet att den är rätt knepig att sjunga.
Vi var tre damer som skulle sjunga i takt och hålla ton samtidigt som vi skulle utföra en slags dans. Efter någon timmes övande sa vi till eleverna som kompade oss. ”Det här går inte, vi kommer inte att fixa det och dessutom har vi för kort om tid på oss för att öva.” En av killarna ställde sig då framför oss och nästan skrek:” Attityd! Attityd! ni måste tro att ni är skönsjungande världsstjärnor så blir ni det. Tänk er att ni är The Pointers sisters och ni blir det. Ni fixar det!”
Vi blundade och såg för vårt inre hur vi förvandlas till tre läckra skönsjungande kvinnor. När vi började sjunga igen hittade vi tonerna lite bättre och varje gång vi kom av oss hörde vi killen ryta: ”ATTITYD!” som den värsta militären. Dagen efter övade vi igen och efter en timme gick det riktigt skapligt.
På skolavslutningen drog vi på oss kortkorta svarta kjolar, skor med skyhöga klackar och urringade toppar. På huvudet hade vi afroperuker och våra ansikten var så välsminkade att vi inte kände igen oss själva i spegeln.
Vi väntade i logen och hörde bandet dra igång låten. ”Ett, två, tre.” Ut stapplade vi på våra skyhöga klackar. Attitydkillen tittade strängt på oss och vi visste med ens att nu var vi The Pointers sisters livs levande. Vi vickade fram till mikrofonerna och innan vi ens börjat sjunga steg ett jubel från publiken. Låten rev vi av utan problem och publiken var i extas. Till och med dansen, som hade gjort Lena Ph avundsjuk gjordes professionellt. ”En gång till! En gång till!”, skandera publiken medan vi snabbt tog oss av scenen. När jag en halvtimme senare träffade min klass för att dela ut betygen frågade de mig om jag visste vilka de tre kvinnorna var som hade uppträtt med låten I´m so excited. Att det var tre taffliga lärare trodde ingen av dem på. Och allt tack vare den stränga attitydkillen i åk 2.
Dagen efter attitydsuccén hämtade jag min son hemma hos Denniz Pop (Dag Volle), skivproducenten, som bodde i Gula villan i Solna. Våra söner var kompisar och hade lekt hela dagen. Min son ville som vanligt inte gå hem så Denniz och jag stod och pratade lite. Han berättade att han hade varit i USA för att träffa några nya artister. Jag som fortfarande var uppfylld av scenframträdandet dagen innan sa på skoj att om han behövde några nya stjärnor så skulle han kontakta mig och så berättade jag om ”de nya Pointers sisters”. Han skulle tänka på saken, sa han. Tyvärr blev han svårt sjuk i cancer och avled året därpå. Annars vet man inte hur det hade gått. Det gäller som sagt att ha rätt attityd.
