En dagstidnings uppgift är bland annat att granska samhället och skriva om orättvisor och fel som medborgare råkar ut för. Därför är det väldigt intressant att Expressens egna journalister inte verkar veta något om fotografernas kamp.
Jag blev via Twitter kontaktad av en redaktör på Expressen som tyckte att min metafor om godsägare och tjänstehjon (Expressen och frilansfotograferna) i mitt förra inlägg var för grov och så påstod han att jag hade fel. Då frågade jag om han pratat med någon av de trettio fotografer som nu protesterar mot tidningen, men det verkade han inte ha gjort.
Det tragiska i detta är att Expressen som är Sveriges största dagstidning ska granska samhället och lyfta fram fel och brister. När nu trettio frilansfotografer protesterar mot tidningen står det inte en rad om det i Expressen, bara i Dagens media.
Tyvärr fungerar det så i dagens samhälle att den som protesterar räknas som obekväm. Istället för att lyssna på den som kritiserar tystas den eller så gör man sig till och med av med den. I våra stressade arbetsmiljöer finns inte utrymme för diskussion. Vi får arbetsplatser där anställda tiger och alla måste vara lika. Om du dessutom är frilansare får du alltid stå med mössan i handen och buga och bocka. Den som säger vad den tycker blir utan arbete.
Jag hoppas fortfarande att Expressen och frilansfotograferna kan komma överens och att de trettio som protesterat inte blir utan jobb. För det är de naturligtvis rädda för.
Observera att detta är helt och hållet mina tankar och åsikter om frilansfotografernas protest mot Expressen. I Sverige har vi yttrandefrihet. Något som tidningen Expressen alltid har månat väldigt mycket om. Det har jag som f.d. medborgare i DDR varit glad för. Det är därför jag alltid valt Expressen före Aftonbladet.
