”Du har drabbats av kastaraxel”, säger naprapaten. ”Va”, säger jag, ”vad då”? ”Kastaraxel, sånt som spjutkastar oftast får.” ”Men”, svarar jag, ”jag har ju aldrig kastat något i hela mitt liv, i alla fall inte med vänster arm”. Och så tänker jag att det närmaste jag kommit ett spjut är för mer än trettio år sedan när jag satt och åt tårta hemma hos barndomsvänninan och hon bjudit hem sin stora kärlek spjutkastaren Jimmy Haglund (Lindas bror). ”Då har du kanske varit med om en olycka”, fortsätter naprapaten. Och jag tänker bilolycka, cykelolycka, skidolycka, men kan inte komma på att jag varit med om det under hösten då axeln och armen började göra ont. ”Det krävs ganska kraftigt våld för att orsaka en sån skada som du har”, säger han. Jag funderar, men säger inget mer för det där minnet vill jag helst slippa ta fram.
När jag går därifrån minns jag när den där mannen bände upp min arm bakom ryggen så att jag trodde den skulle gå av. Jag skrek som en stucken gris och då slängde han iväg mig så jag landade med armen i en onaturlig position så den bröts bakåt. Det gjorde bedövande ont. Jag var alldeles för chockad för att ringa polisen eller gå till läkare och få skadan undersökt. Det enda jag tänkte på var att komma därifrån. Det gjorde jag tack och lov med livet i behåll. Aldrig mer ska jag låta någon man bruka våld mot mig igen. Själen har reparerats under de år som gått och nu är det tydligen kroppens tur.
Fy fasen, fy va’ hemskt! Det är sånt där man gömmer jupt i minnet i ren självbevarelse.
Har aldrig själv haft nån likande upplevelse, men jag kommer ihåg en karl (han var kund i mors matservering) som kom bakifrån och tog tag i mina mognande bröst. Gjorde j-s ont, men jag bara sprang därifrån.
Hoppas innerligt att du kan få behandling för ”kastarskadan”!