Varje år när jag står på mina långfärdsskridskor för första gången känner jag mig som Bambi på hal is. I dag tog det fem varv på sjön Trekanten för mig att komma på hur man gjorde. Jag skulle verkligen behöva den där snygga instruktören som jag efterfrågade redan förra året. (En väninna frågade varför han måste vara snygg. Hon har ju verkligen inte fattat någon ting av livet. Allt blir ju lättare om man har något vackert att titta på.) Fast medan jag åkte där och blev omåkt av varenda kotte (Säkert av en och annan skåning också.) tänkte jag att det kan ju också bero på att mina skridskor snart är 30 år gamla. Jag skulle kanske prova med en nyare modell.
Och ni som nu undrar vad som hände med skidåkningen kan jag meddela att chauffören blev sjuk (så är det när man inte har någon egen bil) och det är svårt att komma till spåren utan bil.
