Mina elever och mina barn brukar skratta åt gamlingar och datorer. Häromdagen skrattade de åt mig.
Det hade skett en uppdatering av officepaketet och en liten ruta kom upp och ställde frågan om jag ville ha en bild i min profil. Ja, svarade jag och klickade på en av de få bilder som fanns i min jobbdator. Bilden på mig var tagen på en förlagsfest och vid min sida stod författaren och ordföranden i Författarförbundet, Gunnar Ardelius. Jag klickade också på något som jag trodde skulle beskära bilden så att bara jag kom med.
Någon dag senare gav jag respons på några texter. Vid varje kommentar som jag skrev såg jag att det var en bild, men den var liten och min syn är dålig så jag brydde mig inte, tittade aldrig på den ordentligt. Samma dag fick jag ett mejl från kollegan. Vilken fin bild hon har i sin profil, tänkte jag och när jag senare stötte på henne vid kopieringsapparaten sa jag det till henne. Du har också en fin bild, sa hon. Men vem står vid din sida? Din nya kille? Jag har ingen ny kille, svarade jag och gick konfunderad tillbaka till datorn där jag upptäckte att Gunnar Ardelius fanns med på min profilbild.
Efter en stunds skrollande och klickande fick jag bort bilden. Tur att Gunnars fru inte sett den, tänkte jag.
Någon dag senare skulle jag återigen ge respons på en text. Vad dök då upp i marginalen? Jo, bilden på mig och Gunnar.
Nu ska jag försöka ta bort den igen.
Förlåt Gunnar Ardelius. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag är ingen stalker och det var inte min mening att såra din fru. Det är bara det där med tekniken som jag inte behärskar fullständigt. Du vet gamlingar och datorer.
