”Bob Hansson”, säger väninnan och hela hennes kroppsspråk visar att hon nästan äcklas vid tanken av honom. ”Ja”, säger jag. ”Jag tycker att han är cool och intressant.” ”Men Bob Hansson”, säger hon och ryser. ”Han är skåning.” ”Ja, jag vet,” säger jag, och ler och inser plötsligt att jag inte skulle stå ut med Bob Hansson mer än ett par, tre dar.
Och så minns jag den där sommaren för 34 år sen då jag var på träningsläger och delade rum med en pratglad skånska. Den första dagen tyckte jag att hon var kul och pratade med henne, den andra dagen blev jag stum och bara lyssnade och efter den tredje dagen hade jag blivit illamående av allt pladder i självgod skånsk stil. Efter den veckan drömde jag mardrömmar på skånska och det tog nog någon månad innan jag blev kvitt alla skånska ord som etsat sig fast i min stackars hjärna.
Nej, Bob Hansson är nog inget för mig, inte i längden i alla fall, fast för några timmar kanske…
