Författare: monika_thormann@hotmail.com

Vissa dagar känns tyngre än andra. Det är då den ena motgången följer den andra. Idag är en sådan dag.

Först gick klockarmbandet av när jag skulle sätta på mig klockan i morse, sen regnade det när jag kom ut ur porten så jag fick gå tillbaka och hämta paraplyet. Väl på jobbet lunkar jag till lektionen i den andra byggnaden. (En ganska lång bit att gå.) När jag ska sätta på filmen visar det sig att jag har glömt den i arbetsrummet och får lunka tillbaka. De två elever som kommit till min lektion säger att det inte gör något. Så ska jag då till slut visa filmen för de sju elever som orkat upp denna dystra måndagsmorgon. Jag kopplar in min dator och upptäcker att sladden till högtalarna är alldeles för kort i detta klassrum. Därför får jag under de 30 min. som filmen visas stå och hålla i datorn. Suck! När jag lunkar tillbaka öppnar jag mina mejl bara för att upptäcka ett från Electrolux. Det säger att min trasiga vattenkokare inte kan bytas eller repareras eftersom jag saknar kvitto. (Men den var ju en julklapp!) Ute strilar regnet oupphörligen och klockan är inte mer än elva. Hur denna dag ska sluta vet jag inte, men ibland blir dagar så här även för glada Forever young. 🙁

När jag vaknade imorse ångrade jag verkligen att jag sagt ja till att springa det där loppet, men att stanna hemma var inget alternativ. Jag var knappast sjuk, hade nya skor och dessutom hade skolan betalat anmälningsavgiften. Och var det inte jag som nyligen klagat på andra som anmäler sig till olika lopp på skolans bekostnad och sen utan giltig orsak stannar hemma? Jo, det var det ju. Därför tog jag på mig de nya skorna, löparkläderna och äntrade t-banan till norrförorten där loppet skulle gå av stapelt.

Och? undrar ni. Jo, jag sprang runt på en tid som var helt i sin ordning för en dam i min ålder. Och när jag senare studerade resultatlistan och insåg att det faktiskt bara var en tant i min ålder före mig och att de andra 157 kvinnorna var väldigt mycket yngre kände jag att jag i alla fall gjort en stark insats till att leva upp till namnet: Forever young 😉 Vilken glädje!

Ännu större glädje blev det när vi som sprang gick hem till kollegan med fru och åt loppsoppa, med goda mackor, kaka och kaffe. Sällan har mat smakat så bra och gemenskapen känts så skön. Och solen sken på oss också, på balkongen där vi satt. Det finns mycket att glädjas över.

Jag har i alla fall nya skor till på lördag. För jag hade ju alldeles glömt bort att jag hade blivit anmäld till en löpartävling. 10 km ska jag springa och det känns lite långt. Visserligen susade jag runt på Bellmanstafetten för några veckor sedan, men 5 km kan vem som helst springa utan att ha tränat så bra. 10 km är lite längre…. Fast jag har i alla fall nya skor nu.

Det är alltid lika intressant när solidariteten ska utövas i praktiken.

Dottern ska på utbyte med skolan. De ska besöka ett fattigt land och några dagar ska en skola besökas och då ska de bo hemma hos en skolelev. Dotterns lärarinna säger att det kan vara intressant för de svenska eleverna att se hur de bor i detta land. ”Några är rika och bor i lyx med chaufförer och betjänter medan andra bor sex, sju personer i en tvårummare”, säger hon. Sen berättar lärarinnan att till våren kommer dessa studenter på besök i Stockholm. De ska då bo ett par nätter  i våra familjer är det tänkt. ”Vi är dubbelt så många som de är, så det ska väl gå bra”, säger hon och avslutar med att fråga vilka som kan tänka sig att ställa upp. Alldeles för få räcker upp handen. Jag ser mig om och undrar hur de tänker. De skickar sitt barn att bo i en familj i ett fattigt land, men att sen ställa upp och ta hand om utbytesstudenten tillbaka, det tänker de tydligen inte göra? Jag funderar på vilka orsaker de har att inte ta emot en student, men har svårt att komma på någon. Sen tänker jag på den där solidariteten som så många pratar om. Flera av föräldrarna är klädda så att jag faktiskt misstänker att de röstar rött. Fast det där med solidaritet i praktiken har de tydligen inte lärt sig. Tidigare gick dottern i  skola där de flesta röstade blått. Där var det inga problem med solidariteten. Visst hade dessa familjer kanske lite bättre ställt, men finns det hjärterum finns det väl stjärterum? Och vem har det så fattigt att man inte kan bjuda en student på frukost och sovplats i några dagar? Fast jag vet att det för de flesta inte handlar om pengar. Det är någon slags själslig snålhet de lider av, tror jag.

 

Ibland behöver man läsa något klokt och bli lite inspirerad. Coachen Olof Röhlnader har ett veckobrev som man gratis kan prenumerera på. Gå in på hans blogg här och anmäl dig till ”Veckans peptalk”.

Idag leker vi som bor i Aspudden/Örnsberg affär. Hela Hägerstensvägen kommer mellan klockan 11.00 och 16.00 att kantas av bord där vi säljer grejer vi själva inte vill ha. Själv säljer jag både gardiner, böcker, spel, kläder och skor. Välkommen att fynda!

Jag har aldrig varit rädd för åskväder. För det mesta har jag ju suttit i en lägenhet och tittat på och vad kan då hända? Visst har det åskat någon gång när jag varit ute med kajaken eller med båt, men aldrig direkt ovanför mig och då behöver man inte vara rädd . Tills imorse.

Jag vaknade ute på Söderöra av att det mullrade och sen kom en knall. Jag drog upp gardinen bara för att få se en zigzagande blixt slå ner i vattnet utanför fönstret samtidigt med en hiskelig knall. Sen pågick skådespelet några minuter och ett antal blixtar hann gå ner i vattnet framför huset bara ett tiotal meter från mitt fönster eller på ön bara femtio meter bort.

Nä, jag stod inte vid fönstret och tittade. Det vågade jag inte. Jag kröp räddhågsen ner i sängen och drog upp täcket till nästippen medan jag beskådade det hela och funderade på om det fanns åskledare på huset. När sen åskan drog bort kom regnet och en stark vind och en kanotist som kämpade på i motvinden. Han kunde verkligen vara glad över att han inte passerade tio minuter tidigare. Sen somnade jag om.

När jag vaknade fick jag veta att åskledare fanns det inte. Det var ju tur att blixten inte slog ner i huset då. Ibland är det bra att ha tur. 🙂

– Men det kommer ingen och ringer på dörren? säger väninnan.

Otur för dom då, tänker jag, som missar mig.

– Att du inte hittar någon? Det är ju trevligt att vara två nu när hösten kommer, fortsätter hon.

– Men det är ganska trevligt att vara singel också, säger jag. Och helt ensam är jag ju inte, säger jag och tänker på alla människor jag umgås med hela dagarna.  Dessutom är det fortfarande bättre att vara singel än att vara ensam i en tvåsamhet. Det provade jag alldeles för länge tidigare i mitt liv, säger jag och åker hem, släpper mina grejor mitt på hallgolvet utan att någon tjatar på mig att flytta dem, tar ett bad, sätter igång tvättmaskinen och skrotar runt och trivs väldigt bra.

 

 

 

Hansi fyller femtio och vi firar idag

Han är bästa brorsan och de é vi glada för

Det är ingen annan som kan fiska som han

Hör vår vackra visa och sjung vår refräng

Gäddan har han fångat och älgen den är död

Det finns ju ingen oro för matbrist i vårt kök

och se så många rådjur han redan skjutit denna vecka

Aborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot

 

Hansi jobbar hårt med både H-P och jakt

Han har ingen skjorta för knappar är äckliga

Lycklig uti båten med Matilda han är

hon är fina fisken för honom idag

Orre, orre, orre det är en härlig jakt

Kaboom och Hansi träffar nu blir det mera mat

Och se så många rådjur han redan skjutit denna vecka

Abborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot.

 

Hansi fixar drycken som hälls upp i vårt glas

häller den från dunkarna klara och färdiga

valsar runt och skojar med en drink i sin hand

väcker ibland Jennifer med krut och hundskall

Titta ropar Dennis min pappa är så bra

idag han fyller femtio och jag är jävligt glad

Och se så många rådjur han skjutit redan denna vecka

Abborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot

 

Hansi han blir gammal men han fiskar ändå

Här finns inga sorger men mycket att fixa jämt

Sällan får han rasta – han får slita för två

Hur han klarar skivan kan ingen förstå

Ingen utom släkten som vet hur bra han är

och braxen och lilla mörten som har honom så kär

och se hur många rådjur han redan skjutit denna vecka

Abborre, rådjursstek, piggvar och kaskelot

 

Det räcker naturligtvis inte att bara säga ifrån på skarpen till de som mobbar andra. En viktig uppgift som alla vuxna har är att stärka de ungas självkänsla. Har man en god sådan behöver man inte trycka ner någon annan för att må bra. Min son hade en härlig fröken i ettan som lärde barnen att om någon till exempel retade en för att man hade fula byxor skulle man svara: ”Men jag tycker att de är snygga!” Att man blir stark och vågar stå på egna ben trots att alla inte är snälla är viktigt idag.

På gymnasiet brukar jag i klasser där det mobbas tala om att det oftast är människor med låg självkänsla som mobbar andra.  Lustigt nog brukar mobbningen avta då, för ingen i gymnasieåldern vill ha låg självkänsla (Tack Mia Törnblom och alla andra gurus. ) Jag brukar också berätta att om mobbaren lade ner lika mycket energi på sig själv och sina egna intressen som på att mobbas skulle personen med all sannolikhet vara framgångsrik. Och så är det ju med alla destruktiva människor. Tänk om de satsade allt på sig själva istället för att reta sig på andra? Tänk om Anders Behring Breivik hade lagt ner lika många timmar som han lade ner på att planera och genomföra sitt dåd på en bra utbildning istället eller på att jobba? Då skulle han ha kommit längre än till fängelset och många unga människors liv skulle ha räddats. Någon gång när jag har pratat med eleverna om detta har en eller annan mobbare eller rasist börjat att tänka till, satsa på studierna och inse att det är bortkastat att ägna sig åt destruktiva handlingar mot någon annan som man ju i alla fall inte kan förändra.

Sen måste man ju förstå att alla kan inte älska alla och man inte behöver vara bästa vän med alla i en klass eller på en arbetsplats, men man måste kunna samarbeta med alla ändå. Därför har jag aldrig förstått mig på de lärare som säger att man måste bjuda alla i klassen på kalas. Det gjorde inte mina barn. Dels hade vi inte plats för alla hemma och dels lekte de ju inte med alla i skolan. Inte bjuder väl vi vuxna hem alla från jobbet när vi fyller år? När mina barn kom hem ibland och var ledsna över att de inte blivit bjudna på något kalas sa jag: ”Men du leker ju inte med henne/honom. Och vad bra då behöver du inte bjuda tillbaka när du fyller år.”

På Lärarhögskolan fick vi inte lära oss någonting om mobbning. Jag gick i och för sig där för trettio år sedan och mycket har förhoppningsvis hänt sedan dess. Inte lärde vi oss något där om gruppsykologi heller. Det jag kan har jag läst mig till själv eller fått i mig på olika slags idrottsledarutbildningar som jag har gått.

Nästa vecka kommer eleverna och sen startar en lång höst igen med förhoppningsvis många roliga och glada stunder.