Det räcker naturligtvis inte att bara säga ifrån på skarpen till de som mobbar andra. En viktig uppgift som alla vuxna har är att stärka de ungas självkänsla. Har man en god sådan behöver man inte trycka ner någon annan för att må bra. Min son hade en härlig fröken i ettan som lärde barnen att om någon till exempel retade en för att man hade fula byxor skulle man svara: ”Men jag tycker att de är snygga!” Att man blir stark och vågar stå på egna ben trots att alla inte är snälla är viktigt idag.
På gymnasiet brukar jag i klasser där det mobbas tala om att det oftast är människor med låg självkänsla som mobbar andra. Lustigt nog brukar mobbningen avta då, för ingen i gymnasieåldern vill ha låg självkänsla (Tack Mia Törnblom och alla andra gurus. ) Jag brukar också berätta att om mobbaren lade ner lika mycket energi på sig själv och sina egna intressen som på att mobbas skulle personen med all sannolikhet vara framgångsrik. Och så är det ju med alla destruktiva människor. Tänk om de satsade allt på sig själva istället för att reta sig på andra? Tänk om Anders Behring Breivik hade lagt ner lika många timmar som han lade ner på att planera och genomföra sitt dåd på en bra utbildning istället eller på att jobba? Då skulle han ha kommit längre än till fängelset och många unga människors liv skulle ha räddats. Någon gång när jag har pratat med eleverna om detta har en eller annan mobbare eller rasist börjat att tänka till, satsa på studierna och inse att det är bortkastat att ägna sig åt destruktiva handlingar mot någon annan som man ju i alla fall inte kan förändra.
Sen måste man ju förstå att alla kan inte älska alla och man inte behöver vara bästa vän med alla i en klass eller på en arbetsplats, men man måste kunna samarbeta med alla ändå. Därför har jag aldrig förstått mig på de lärare som säger att man måste bjuda alla i klassen på kalas. Det gjorde inte mina barn. Dels hade vi inte plats för alla hemma och dels lekte de ju inte med alla i skolan. Inte bjuder väl vi vuxna hem alla från jobbet när vi fyller år? När mina barn kom hem ibland och var ledsna över att de inte blivit bjudna på något kalas sa jag: ”Men du leker ju inte med henne/honom. Och vad bra då behöver du inte bjuda tillbaka när du fyller år.”
På Lärarhögskolan fick vi inte lära oss någonting om mobbning. Jag gick i och för sig där för trettio år sedan och mycket har förhoppningsvis hänt sedan dess. Inte lärde vi oss något där om gruppsykologi heller. Det jag kan har jag läst mig till själv eller fått i mig på olika slags idrottsledarutbildningar som jag har gått.
Nästa vecka kommer eleverna och sen startar en lång höst igen med förhoppningsvis många roliga och glada stunder.
