Författare: monika_thormann@hotmail.com
German films go north – 07
Missa inte tyska filmfestivalen i dagarna fyra! På biografen Sture i Stockholm kan man från och med idag till och med på söndag se nyproducerade tyska filmer. Själv tänker jag försöka se två av dem. För mer information se: www.germanfilmsgonorth.com
Sommer vorm Balkon
Jag har just sett filmen Sommer vorm Balkon av Andreas Dresen på Goetheinstitutet i Stocholm. Filmen handlar om två kvinnors lite dystra liv under en sommar men också om deras vänskap. Med många komiska inslag är filmen både sevärd och underhållande. Lastbilschauffören Ronald spelar en för mig ”typisk” tysk man och hans beteende blir väldigt komiskt. Sommer vorm Balkon var klart sevärd.
Död mobil
Och till på köpet har min mobil dött…., men jag vet det kan bli värre och det blir säkert bättre i morgon.
Vissa dagar…
Jo jag vet… jag borde vara lycklig nu när terminen snart är slut och att ett långt lov hägrar, att jag har glada friska barn, att jag har trevliga elever, att jag har en härlig stor familj och många fantastiska vänner…. men idag känner jag mig trött, förkyld, har ont lite här och där, fryser och skulle helst vilja krypa ner i sängen några dagar, men i morgon blir det säkert bättre. Det borde väl jag om någon veta, men vissa dagar är helt enkelt sämre än andra och idag är det en sån dag.
Glögg
Nu har jag testat glögg spetsad med konjak och glögg spetsad med rom och… jag blev glad av båda sorter.
Skål!
Och nu är inlägget tillbaka…
Och nu har metrobloggen trollat tillbaka mitt inlägg som var försvunnet. Scrolla ner bara och läs ”Om att föra en kamp eller släppa taget och bli lycklig”.
Försvunnet inlägg
Jag skrev ett långt inlägg om familjens hus i Finkenwalde, Stettin som hamnade i Polen efter att gränserna drogs om efter andra världskriget. Inlägget publicerades häromdagen men är nu ”putz weg”, precis som huset då…. Jag gjorde en jämförelse med en palestinsk flicka som efter 60 år fortfarande kämpar aktivt för att få tillbaka sin familjs hus i Palestina/Israel och konstaterade att man alltid har ett val som människa att antingen kämpa aktivt och hata eller släppa taget och ägna sig åt att bli lycklig.
Kan det vara så att någon har tagit bort mitt inlägg? Det känns som om jag är tillbaka i DDR i så fall.
Dream…
Om att föra en kamp eller släppa taget och bli lycklig
”Du är född i Sverige och det var länge sen (1948) din familj fick lämna ert hus i Palestina. Har du aldrig tänkt på att släppa tanken på att få tillbaka huset/marken och ägna all din kraft och tid åt att bygga upp ett nytt liv i Sverige, utbilda dig, tjäna pengar och bygga nya hus?”
Flickan som säger att hon är palestinier trots att hon är född här i Sverige på 80-talet stirrar på mig med brinnande ögon, sen svarar hon: ”Jag kommer aldrig att ge upp kampen på att få tillbaka vårt hem!”
Jag tittar förstummad på henne och förstår inte, men förstår kanske ändå, går därifrån och tänker: ”Är det värt det?”
1945 evakuerades min far, min faster och min farmor från Stettin som då låg i Tyskland. De hade med sig tre väskor med det allra nödvändigaste och lagfarten till huset som min farfars far byggde 1908. Huset var ett stort trähus som låg på en stor tomt i Finkenwalde strax utanför Stettin. Bara några år tidigare hade familjens femrumslägenhet på Pölitzerstrasse i centrala Stettin smulats sönder av bomber och de hade flyttat ut till Finkenwalde.
Åren gick och de bodde som flyktingar i Wismar och hoppades hela tiden på att snart kunna flytta tillbaka till huset i Stettin. De hade ju för sjutton lagfarten kvar, beviset på att de ägde huset. Åren gick, Wismar hamnade i DDR och fredföredrag skrevs där supermakterna bestämde att delar av Tyskland skulle tillfalla Polen som krigsskadestånd. Det var som vanligt de små människorna som fick betala priset för kriget som ”de stora” männen startade.
1950 flydde min pappa till Sverige från DDR. Han träffade min mamma som också var flykting därifrån och de två startade tillsammans ett nytt liv med två tomma händer. De jobbade hårt, fick barn, utbildade sig och tog vara på livets goda. Länge var de övertygade att de en dag skulle kunna flytta tillbaka till huset som min farfars far byggde 1908 i Stettin. 1961 byggdes muren och det kalla kriget trappades upp och mina föräldrar förstod att hemvändandet aldrig skulle bli av. Istället ägnade de all kraft åt att bli svenskar och leva ett lyckligt liv i Sverige.
Jag tänker på den palestinska flickan och kan inte låta bli att beundra henne lite för kampen som hon för, men sen kan jag inte låta bli att tänka: ”Det är bara ett hus! Det är bara pengar.” Hur många människoliv har inte spillts i onödan i den kampen? Hur mycket negativ energi har inte alstrats under alla dessa år av kamp. Borde vi ha gjort likadant? Kämpat mer för att få tillbaka vårt hus? Men sen ser jag tillbaka på historien och inser att vi människor alltid har använts som brickor eller spelpjäser och flyttats hit och dit av makthavarna. Och kanske är det bäst att finna sin plats i livet och göra det bästa av det och försöka att vara lycklig. Det valde i alla fall mina föräldrar.
(Och för den som undrar kan jag berätta att vid murens fall fick min familj 16000 kronor i ersättning för huset, ett hus och en tomt som var värt flera miljoner kronor.Det är det enda och ändock är vi faktiskt lyckliga….)