Sverige måste vara det land där skolelever har flest diagnoser. Är det till elevernas för- eller nackdel?
När jag började min lärarbana 1982 fanns det någon elev med läs-och skrivsvårigheter och någon som hade svårt att sitta still, men diagnoser med kilometerlånga bilagor som vi lärare inte får läsa, bara få upplästa för oss, fanns inte. Och visst, det var på gott och ont. Vissa barn hade på åttiotalet behövt utredas och fått en diagnos istället för att ha stämplats som besvärliga, men idag har det gått överstyr.
Jag jobbar på gymnasiet. Där har i vissa klasser, nästan varannan elev en diagnos. Dyslexi har många, medan add, adhd, asperger och autism bara har drabbat var fjärde kanske. Nej, nu tog jag kanske i, men det är så jag upplever det. I alla fall har vi så här vid höstterminsstarten ett möte där vi får veta vilka som har diagnoser och vilka behov de har på lektionerna. Många av eleverna med flera diagnoser har gått i liten grupp på högstadiet. Något sånt förekommer inte på vår gymnasieskola. Där är grupperna stora, som mest trettiotre elever i varje klass och ni kan tänker er hur mycket tid jag har att ägna mig åt varje elev. Specialpedagoger då, undrar du? Vad gör de? Jo, då vi har tre stycken på skolan som har tusen elever. Specialpedagogerna talar om för oss hur vi lärare ska jobba, hur vi ska hantera ungdomarna med diagnoser. Ibland händer det att specialpedagogerna tar emot någon elev för undervisning, men det är bara i särskilda fall. Nej, specialpedagogerna ägnar sig åt utredningar, möten med rektorer, möten med föräldrar och ibland elever, ingen undervisning. Jag som är gammal i gården tycker att det är en katastrof. Jag minns smågrupperna där dyslektiker kunde läsa svenska och få en rejäl utveckling under gymnasietiden. Men så är det inte nu och inte så mycket att göra åt.
Det intressanta med elever med diagnoser är att jag inte alltid märker av dessa diagnoser. Det brukar alltid vara fyra – fem elever med dyslexi som varken har svårt att skriva eller läsa. De har fått sina diagnoser i lågstadiet och under resans gång har de läs- och skrivsvårigheter de haft övats bort. Sorgligt är dock alltid när jag får någon elev som läser extremt långsamt och när jag börjar fråga hur ofta hen läser får jag alltid svaret, aldrig. Jag förklarar då för jag vet inte vilken gång i ordningen, att om man aldrig hoppar höjdhopp när man vill bli en bra höjdhoppare blir man ingen höjdhoppsstjärna, om man aldrig simtränar fast man vill bli mästare i simning når man aldrig dit heller och samma sak gäller naturligtvis läsningen. Så mitt råd till dessa elever är som alltid. Läs! Om så bara en kvart om dagen, men sätt igång och läs. Visst har man som dyslektiker rätt till att få texter inspelade, men även en dyslektiker kan öva upp sin läsförmåga. Och nog tycker jag att det skulle vara specialpedagogens uppgift att ha en grupp med lästräning på olika sätt för dyslektiker.
Andra diagnoser som ställs av psykologer har jag ibland också svårt att förstå. Som de elever som har papper på från psykologen att de aldrig ska behöva stå inför en klass/grupp och prata. Hur tänkte psykologen när hen skrev det pappret? Min erfarenhet är att alla kan lära sig det mesta om det bara sker stegvis. Om eleven får ett intyg att hen inte behöver prata inför klassen kanske det hämmar mer än hjälper i alla fall i längden. Livet är långt och det kommer många tillfällen då vi behöver kunna prata. Det är kanske bättre att elven får hjälp att övervinna sina rädslor, kanske skulle psykologen hjälpa till med det istället?
Ja, jag ska väl inte orda mer om psykologer som för det mesta är de som ställer dessa diagnoser, men ibland tror jag att deras kunskaper stjälper mer än den hjälper. Jag har hört psykologer tro att vanliga människor kanske är depressiva när de istället bara var trötta. Med vila, frisk luft och motion kommer man långt. Med det vill jag ha sagt att lita inte förmycket på olika psykologer utan tänk själv. Helheten hur vi lever är viktigare än vi tror och man kan göra mycket själv. Så läs med era barn, gå ut i friska luften, ät nyttig mat och ha roligt.