Diagnoser

Sverige måste vara det land där skolelever har flest diagnoser. Är det till elevernas för- eller nackdel?

När jag började min lärarbana 1982 fanns det någon elev med läs-och skrivsvårigheter och någon som hade svårt att sitta still, men diagnoser med kilometerlånga bilagor som vi lärare inte får läsa, bara få upplästa för oss, fanns inte. Och visst, det var på gott och ont. Vissa barn hade på åttiotalet behövt utredas och fått en diagnos istället för att ha stämplats som besvärliga, men idag har det gått överstyr.

Jag jobbar på gymnasiet. Där har i vissa klasser, nästan varannan elev en diagnos. Dyslexi har många, medan add, adhd, asperger och autism bara har drabbat var fjärde kanske. Nej, nu tog jag kanske i, men det är så jag upplever det. I alla fall har vi så här vid höstterminsstarten ett möte där vi får veta vilka som har diagnoser och vilka behov de har på lektionerna. Många av eleverna med flera diagnoser har gått i liten grupp på högstadiet. Något sånt förekommer inte på vår gymnasieskola. Där är grupperna stora, som mest trettiotre elever i varje klass och ni kan tänker er hur mycket tid jag har att ägna mig åt varje elev. Specialpedagoger då, undrar du? Vad gör de? Jo, då vi har tre stycken på skolan som har tusen elever. Specialpedagogerna talar om för oss hur vi lärare ska jobba, hur vi ska hantera ungdomarna med diagnoser. Ibland händer det att specialpedagogerna tar emot någon elev för undervisning, men det är bara i särskilda fall. Nej, specialpedagogerna ägnar sig åt utredningar, möten med rektorer, möten med föräldrar och ibland elever, ingen undervisning. Jag som är gammal i gården tycker att det är en katastrof. Jag minns smågrupperna där dyslektiker kunde läsa svenska och få en rejäl utveckling under gymnasietiden. Men så är det inte nu och inte så mycket att göra åt.

Det intressanta med elever med diagnoser är att jag inte alltid märker av dessa diagnoser. Det brukar alltid vara fyra – fem elever med dyslexi som varken har svårt att skriva eller läsa. De har fått sina diagnoser i lågstadiet och under resans gång har de läs- och skrivsvårigheter de haft övats bort. Sorgligt är dock alltid när jag får någon elev som läser extremt långsamt och när jag börjar fråga hur ofta hen läser får jag alltid svaret, aldrig. Jag förklarar då för jag vet inte vilken gång i ordningen, att om man aldrig hoppar höjdhopp när man vill bli en bra höjdhoppare blir man ingen höjdhoppsstjärna, om man aldrig simtränar fast man vill bli mästare i simning når man aldrig dit heller och samma sak gäller naturligtvis läsningen. Så mitt råd till dessa elever är som alltid. Läs! Om så bara en kvart om dagen, men sätt igång och läs. Visst har man som dyslektiker rätt till att få texter inspelade, men även en dyslektiker kan öva upp sin läsförmåga. Och nog tycker jag att det skulle vara specialpedagogens uppgift att ha en grupp med lästräning på olika sätt för dyslektiker.

Andra diagnoser som ställs av psykologer har jag ibland också svårt att förstå. Som de elever som har papper på från psykologen att de aldrig ska behöva stå inför en klass/grupp och prata. Hur tänkte psykologen när hen skrev det pappret? Min erfarenhet är att alla kan lära sig det mesta om det bara sker stegvis. Om eleven får ett intyg att hen inte behöver prata inför klassen kanske det hämmar mer än hjälper i alla fall i längden. Livet är långt och det kommer många tillfällen då vi behöver kunna prata. Det är kanske bättre att elven får hjälp att övervinna sina rädslor,  kanske skulle psykologen hjälpa till med det istället?

Ja, jag ska väl inte orda mer om psykologer som för det mesta är de som ställer dessa diagnoser, men ibland tror jag att deras kunskaper stjälper mer än den hjälper. Jag har hört psykologer tro att vanliga människor kanske är depressiva när de istället bara var trötta. Med vila, frisk luft och motion kommer man långt. Med det vill jag ha sagt att lita inte förmycket på olika psykologer utan tänk själv. Helheten hur vi lever är viktigare än vi tror och man kan göra mycket själv. Så läs med era barn, gå ut i friska luften, ät nyttig mat och ha roligt.

 

 

 

Varför gnäller du?

Varför gnäller du? Har du funderat på det någon gång? Har du tänkt på vad det gör med dig och din omgivning? Inte? Då är det kanske på tiden att du gör det.

Efter ett långt och riktigt skönt sommarlov har skolan börjat igen. Jag har badat, paddlat, vandrat i fjällen, latat mig i många veckor, läst en ansenligt stor hög med böcker och lyssnat på sommarprat. Så kommer jag till min arbetsplats. En gymnasieskola i Stockholm. En ny rektor har vi fått och efter introduktionen känns det riktigt bra. Så går en dag. Och en till. Då börjar de. Gnällmånsarna som av någon anledning alltid finns i lärarkåren. De verkar inte ha en enda positiv tanke i huvudet. De oroar sig för att schemat inte är klart, de gnäller över sommaren som varit för varm och de frossar och riktigt gottar sig i att gnälla och klaga på allt mellan himmel och jord. Vilka tråkiga liv de måste ha.

Redan andra dagen vänder jag när jag kommer in i lunchrummet. Gnällandet runt matbordet kokar och bubblar. Alla som sitter där gottar sig i varandras negativa tankesätt. Jag tar  min lunch och går och sätter mig ensam utomhus på en bänk och äter. Och så har det fortsatt. Ensam är alltid bättre än i sällskap av gnällande kollegor.

Visst kan mycket på skolan fungera bättre, men ingenting blir bättre av gnäll. Gör något åt saken, byt jobb eller håll käften, händer det att jag säger. Då blir folk tysta. De känner sig hotade över att de inte finner någon gemenskap med mig i att gnälla.

Allt är verkligen inte perfekt på min arbetsplats, men jag tänker att man måste göra det bästa av situationen och aldrig glömma att vi jobbar med ungdomar som i de allra flesta fall har framtidstro, livsglädje och hopp.

Det finns så mycket att glädja sig åt när du vaknar varje dag. För tänk på alternativet, att inte vakna alls. Snart är vi alla där. Ett liv går ganska fort. Och glöm aldrig att vi är varandras arbetsmiljö. Gör den till ett omfamnande rum att vara i. Gör dig själv och andra glada idag. Imorgon kan det vara för sent.

 

Det är alltid en kvinna

”Jag har jobbat lite på jullovet och lagt planeringen på Google- drive, titta gärna”,  skriver en kvinna i gruppen för svensklärare på Facebook.  En kvinna, tänker jag, det är nästan alltid en kvinna som jobbar fast det är lov och så söker hon bekräftelse hos andra kvinnor. Jag tar sats och vill skriva en kommentar. ”Fatta att det är lov nu!” eller ”Varför tror du att vi har fyrtiofem timmars arbetsvecka under terminen? Jo, för att vi ska vila nu, roa oss, läsa, få nya intryck för att orka vara bra lärare sen, när terminen börjar igen.”  Men jag hejdar mig. De duktiga flickorna är så många i skolvärlden. Jag vill inte starta ett uppror i gruppen  igen, som jag gjorde i somras. Då var det en lång tråd om något undervisningsproblem som pågick sommaren lång. Till slut skrev jag: ”Det är sommarlov nu. Gå och bada!” Då blev det genast oro i gruppen. Alla duktiga flickor och några pojkar kände sig kränkta. De var ju ansvarstagande lärare som engagerade sig oavsett sommarlov.  Det var viktigt att diskutera skolproblemen hela tiden. Dessa lärare vill jag aldrig hamna bredvid på en fest, tänkte jag.

Jag som varit med i över trettiofem år i skolbranschen vet att de där överengagerade lätt blir utbrända och/eller besvikna när de upptäcker att de som roat sig och haft kul under lovet (mestadels män och så jag då) är de som blir populära på skolan (fast här är männen i majoritet, ingen kvinnlig lärare i min ålder är populär) Ingen jävel tackar dig om du jobbar hela tiden.


Inte heller förstår jag mig på vissa twittrare (de flesta verkar dock vara män) som uppenbarligen är lärare och dag ut och dag in klagar och gnäller om skolan. Till min förvåning fortsätter de fastän det är jullov. Har de inget annat att göra? Har de ingen familj? Har de inga kompisar? Tror de på allvar att skolan förändras för att de gnäller på twitter alla dagar under året? Ja, jag vet, jag twittrar också, men inte så mycket om skolan och inte gnäller jag på allt hela tiden .

Ibland är det bättre att hålla käften och ha kul. Så var det sagt. 2018 tänker jag fortsätta med det. Ha kul alltså.