Etikett: lärare

Ett arbetsliv är snart tillända – FREIHEIT

Efter fyrtioett år som behörig lärare går jag snart i pension. Jag har redan haft min sista lektion i svenska och i religion. Jag har rättat mitt sista nationella prov och jag har skrivit in mina sista betyg. I dag har jag önskat mina allra sista studenter lycka till i livet.

Egentligen har skolans värld följt mig hela livet. Redan som liten lekte jag och min två år äldre syster skola. Kanske var det ett sätt att erövra det svenska språket? Vi talade ju tyska som första språk. Kanske var det en längtan efter att bli stora? Kanske var vi påverkade av våra mostrar som var 10-12 år äldre än vi och satt hemma hos oss och gjorde sina läxor? Kanske var det vår mamma som gärna hade utbildat sig till lärare om hon hade levt i en annan tid / ett annat liv? Vem vet? Vi blev i alla fall lärare, både syrran och jag.

Själv gick jag både i grundskolan och på gymnasiet i Handen och efter studenten arbetade jag ett halvår på dagis eller förskolan som det numera heter. Men redan som nitton-och-ett-halvt-åring började jag vikariera som lärare i Haninge kommun. 1978, tjugo år ung började jag på ämneslärarprogrammet i Stockholm och läste svenska, religion och historia och 1982 fick jag min första tjänst som behörig ämneslärare.

Det var på Fittjaskolan i Botkyrka som jag gjorde mina första roliga, men också slitiga år som lärare och sen har det bara rullat på. En termin eller ett år var jag på Solna Komvux, S:t Görans gymnasium och Franska skolan. Fint trodde alla det det var där på Ecole Francaise, men jag vantrivdes och sa upp mig. Av en slump hamnade jag på Skytteholmsgymnasiet i Solna och där visade det sig att jag fungerade väldigt bra med elever som inte var så studiemotiverade. Något hade jag väl lärt mig av brorsan och andra stökiga grabbar under uppväxten i Handen. När Solna kommun drabbades av hybris och bildade skolförbund och gjorde om delar av skolan till friskola valde jag att gå till Kvarngymnasiet i Järfälla. Där fick jag ett lärorikt år med IV-elever som inte kommit in på gymnasiet. Nästa vecka gör jag mina sista dagar på S:t Eriks gymnasium. Där har jag arbetat i hela tjugotre år. Men nu är jag snart fri. Fri att göra vad jag vill, när jag vill.

Och vad ska jag fylla dagarna med nu då? Kommer jag att få långtråkigt?

Nej, det är ingen risk. Dels planerar jag att motionera mer, men sen ska jag skriva oftare och mer regelbundet. En ny roman och en barnbok är på gång. Därutöver finns det tid för friluftsliv, läsning, kultur, möten med intressanta människor och så ska jag väl hinna med en och annan dejt också. Att ha någon rar man att bli gammal med skulle inte vara så dumt, men det ska vara en bra en, annars får det vara.

Fröken med guldglans

Så fick jag efter många års slit som lärare lite guldglans via en elev som jag hade 1982-1985 på Fittjaskolan. Skådespelaren Dragomir ”Gago”  Mirsic showade i programmet Klassfesten TV4 där han tävlade mot Magdalena Forsberg. Naturligtvis vann Gago. Något annat hade jag inte väntat mig. Han var redan som trettonåring en idrottskille som var mycket tävlingsinriktad och med nerverna på rätt ställe.

I programmet fick jag frågan om varför Gago var med i elevrådet. Jag svarar något om att han ville ha rättvisa och så var det, men ett svagt minne om en strid om något pingisbord har efter programmet gjort sig påmint. Kanske var det så?

I alla fall var det mycket roligt att återse min första klass. Att de numera är stabila vuxna med bra jobb och familjer är skönt att veta. Kloka människor var de redan då på åttiotalet.

När programmet spelades in i våras fick jag frågan om jag någon gång var orolig för Gago. Nej, svarade jag. Han var en idrottskille med rätt inställning till livet. Såna klarar sig alltid. Och det har han ju gjort med råge trots att han i några år var lite illa ute.

Den energi och kraft som fanns hos eleverna i Fittjaskolan på åttiotalet har jag sällan stött på under mina trettiofem år som lärare. Roligt att en av dem blivit en superkändis och ännu roligare att jag fick vara med på ett hörn.

Sist jag syntes i TV – rutan var just 1982 eller om det var 1983. Då pratade jag om hur viktigt det är att ha flytväst när man paddlar i programmet Anslagstavlan. Tyvärr ägde jag varken TV eller video på den tiden så hur jag tog mig ut i rutan då vet jag inte, men man kan säga att cirkeln är sluten nu trettiofem år senare när jag får några sekunder of fame i programmet Klassfesten.

 

 

Vita kränkta män

Nu vet jag precis hur en ung kvinna känner sig när hon efter en fest våldtagits och anmält det i hopp om att våldtäktsmannen ska straffas, men istället blir anklagad för att ha klätt sig för utmanande eller för att ha druckit alkohol.  Då får hon ju skylla sig själv!

Jag hamnade på ett arbetslagsmöte igår. Fokus för mötet var att männen i mitt arbetslag känner sig kränkta efter min anmälan om mobbning i våras. Intressant är att vi aldrig haft något möte där det har talats om vad jag utsatts för. Där fokus varit på vad som hänt mig. I våras stängde man istället av mig med lön och skickade mig till en psykolog. Jag uppmanades också alldeles för många gånger att byta jobb eller att sjukskriva mig. Det gjorde jag inte. Så började jag till allas förvåning, att arbeta igen i augusti. Det hade varken männen eller skolledningen väntat sig, känns det som. Och ja, jag trivs på min arbetsplats. Mina klasser är bra och jag har många trevliga kollegor. Det finns nämligen så många andra som jobbar där förutom de kränkta männen.

Men nu tillbaka till mötet igår. Jo, männen är så klart viktigast. Därför arrangeras detta möte där de fick tala om hur kränkta de känner sig. Detta möte var alltså det första mötet vi hade om mobbningen jag berättat om i tidigare inlägg.

Männen känner sig alltså kränkta över att jag anmält att någon av dem kan, observera kan, vara den som arrangerat practical jokes i form av att packa ur min vagn, gömma undan prov, ha sönder mina pennor, lagt uppiggande medel i min dryck och annat som jag skrivit om tidigare.

Det talades allvarligt om att samarbetet i arbetslaget nu var förstört och det är jag som är syndabocken.  Det är jag som har förstört för arbetslaget och för den f.d. arbetslagsledaren. Att orsaken till det hela är den mobbning jag utsatts för på min arbetsplats i flera år talades det tyst om.

Inte heller ville någon erkänna att det berömda samarbetet i arbetslaget varit mycket haltande eftersom vissa män aldrig gjorde sin del av samarbetet. Att den stora gemenskapen i arbetslaget bara var en glänsandes yta som på en vacker luftballong. Petar man lite på den så spricker den.

Tyvärr är jag ingen liten timid kvinna som sitter tyst och lyssnar. Nej, jag är en rasande lejenhona som ryter så att väggar skakar när jag blir arg och det gjorde jag också igår, tyvärr. Jag vet att detta alltid är till min nackdel, för ingen, absolut ingen tycker synd om en kvinna som skäller och höjer rösten och säger sanningen.

Hur ska vi gå vidare nu? frågade rektorn när mötet avslutades och vi alla var mer oense än förut. Ja det får tiden utvisa. Jag tänker i alla fall inte byta jobb och jag tänker inte be om ursäkt för att jag gjorde en anmälan om de oegentligheter och den mobbning jag utsattes för förra läsåret.

Om männen har problem med det får de väl gå till en psykolog och tala om det eller sjukskriva sig. Själv har jag börjar på boxningsträning. Det känns som den ultimata sporten för mig just nu. Slå hårt, parera och ducka. Det är tyvärr det man behöver göra som kvinna på en arbetsplats där det jobbar alldeles för många vita kränkta män.

Mobbning på jobbet

Att värja sig mot mobbare är inte alltid lätt, särskilt när man inte vet vem mobbaren/mobbarna är.

Någon på min arbetsplats, en av Stockholms största gymnasieskolor, har regelbundet utsatt mig för mobbning. När jag tagit med en finare kulspetspenna hemifrån har den efter några veckor alltid blivit förstörd. Eftersom jag tänker gott om andra har jag tänkt att pennan var av dålig kvalitet, att någon lånat ut den till en ilsken elev som sabbat den, men när det häromdagen hände för femte eller sjätte gången blev jag rasande. Jag gick sist från jobbet, ganska sent på kvällen och det sista jag gjorde var att skriva med den nya fina pennan. Morgonen  efter fungerade den inte. Någon hade skruvat ur fjädern, som gör att man kan trycka ner stiftet och skriva.

Jag skrev ett brev. Vem är du som sabbar mina pennor? Varför gör du så mot mig? Vet du att det kallas mobbning? Vet du att det du sysslar med är sjukt? Sök hjälp och lämna mig i fred. Och så la jag pennan i en plastficka ihop med brevet på vårt köksbord.

Det var intressant att se mina kollegors reaktioner. Några smög efter väggarna och undvek mig, andra kom fram och beklagade vad någon galning gjorde mot mig.

Nu är det inte det enda som hänt. Härom dagen handlade jag fika till ett möte. Frukt och några vetelängder för 130 kr. Kvittot tejpade jag fast på ett A4 -ark, skrev inköp, läslyftsmöte Monika Thormann och la i en plastficka bredvid mitt skrivbord. Av tidsnöd bestämde jag mig för att registrera inköpet nästa dag. På morgonen nästa dag var dock plastfickan med A4-arket och det fasttejpade kvittot borta. Tack mobbare! Du snodde just 130 kr från mig.  Varför gör någon gör så?

I flera år faktiskt, så har det försvunnit prov från mitt skrivbord. När jag har rättat och delat ut proven så har elever sagt: ”Men mitt prov då? Jag var ju med?” Efter några veckor hittade jag de ”borttappade” proven på något konstigt ställe på mitt skrivbord där jag aldrig borde ha lagt dem. I början trodde jag att det var jag som var virrig, men när jag noga började bokföra vilka som skrev provet, vilka som lämnade in och förvarade proven i dubbla plastfickor och det ändå försvann prov insåg jag att jag hade att göra med en sabotör. Någon, antagligen en kollega, tar bort och flyttar saker från mitt skrivbord.

Jag gick till rektorn och hon lyssnade häpet. ”Vem kan det vara? Misstänker du någon?” Jag berättade att jag misstänkte alla tills motsatsen var bevisad. Men berättade också om mitt arbetslag där det rått en grabbig attityd, där man på en studieresa försökte supa mig under bordet, men inte lyckades för att jag kan tyska och beställde alkoholfria drinkar. Dessutom berättade jag att jag vid några tillfällen visste att någon av de här ”modiga männen” spetsat min drink med något uppiggande som gjort att jag inte sovit på två-tre dygn. ”Kan du peka ut exakt vem? sa hon. Jag skakade på huvudet. Men vad jag också sa var att flera män på skolan har, sedan jag blivit singel, uppvaktat mig. Det kan ju vara någon som är besviken på att jag inte har nappat och som hämnas! Själv tycker jag att det låter sjukt och långsökt, men man vet aldrig. Människor beter sig märkligt.

Vad gör man när en lärare på en stor skola blir mobbad och man inte vet vem mobbaren är?

Jo, man skickar offret till en psykolog. Ler ni nu? Det gör jag med. Är det inte ganska typiskt för svenska skola? Jag har gått med på att snacka med en psykolog en gång, men tänker sedan kräva att hen kommer till skolan och talar om mobbning med vartenda arbetslag. Jag försökte nämligen ta upp frågan i mitt arbetslag, men arbetslagsledaren ansåg att frågan inte passade på vårt möte. Behöver jag tillägga att jag sedan dess inte går på arbetslagsmötena?

I tisdags hade jag lektion med mina elever, vi lämnar klassrummet en stund för att gå till biblioteket. Jag låser. När vi kommer tillbaka har någon skrivit: ”Monika är bajs.” på tavlan. Det är bara lärare som kommer in i klassrummet. Behöver jag säga något mer?

Så vad ska man göra med en anonym motståndare? Blir det värre om man skriver om det på sin blogg eller skäms personen och slutar? Ja, det återstår att se.

En stark önskan har i alla fall infunnit sig i mig att börja träna boxning. Jag vet inte varför? Men sen undrar jag om man kan få skadestånd när man blir utsatt för mobbning? Jag skulle inte ha något emot att vara ledig med lön i ett år eller så? Vad säger facket? Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet”

Lärares fortbildning

Jag har skrivit om det förut och jag skriver om det igen. Faktum är att jag kommer att tjata om det tills jag går i pension. Nu har även Dagens samhälle uppmärksammat det hela. Vad undrar du? Jo, frågan om lärares fortbildning.

I dag beror din fortbildning som lärare oftast helt på dig själv. Det är du som på din fritid måste fylla på dina kunskaper. Arbetsgivaren har oftast inget intresse av att förse sina lärare med nya kunskaper.

Jag läste ämnet religion 1978 – 1979 på Stockholms universitet. 1982 examinerades jag som ämneslärare i svenska, religion och historia. Sedan dess har jag fått en och en halv dags fortbildning i ämnet religion. I tre timmar fick jag i mitten på 80-talet lyssna på Jan Hjärpe, religionshistoriker och professor i islamogi och på 90-talet deltog jag i en fortbildningsdag om New age ute i Vallentuna. Det är allt! Mina arbetsgivare, som från början var staten, men sedan 90-talet varit olika kommuner, har tyckt att det räckt.

Men lärarlyftet då? tänker den insatte. Varför söker hon inte lärarlyftet och studerar på heltid med 80% av lönen? Jo, för att lärarlyftet främst är till för grundutbildningar. De gånger jag undersökt mina möjligheter att studera på lärarlyftet har det endast erbjudits 30 p i grundkursen religion för obehöriga lärare. Man är inom svenska skola desperat angelägen att göra obehöriga behöriga, men det finns absolut inget intressa att låta behöriga lärare få fördjupade kunskaper.

Vad gör vi lärare på våra studiedagar då? Oftast sitter vi i små korta möten och diskuterar något. Oftast ligger fokus på elevvård, men ibland dryftar vi något problem inom ämnesgruppen. Ytterst sällan tas någon expert utifrån in och trots att många skolor skryter om sin nära koppling till olika universitet är detta något som sällan kommer lärarna till gagn.

Fortbildningen blir oftast i nivå med dikten Studiedagen som jag tidigare publicerat här på bloggen.

Lära av varandra

På studiedagen

samlas vi i aulan

Vi ska lära av varandra

Vi är professionella

 

Kollegan och jag

sätter oss i städskrubben

med en flaska vin

och hånglar

Och ja, jag är mycket intresserad av att staten tar över ansvaret för lärares fortbildning, att vi lärare tillfrågas vilken fortbildning vi behöver och att man satsar på ämnet ibland. Det händer en del inom ämnet på 30-40 år. Varför ska vi lärare undanhållas ny forskning?

Så länge svensk skola inte satsar på kvalitet kommer resultaten bli därefter.

Sedan 90-talet har skolan stirrat sig blind på att spara pengar och hitta billiga lösningar. Det gäller tyvärr på alla plan och inte bara när det gäller fortbildning. Ointelligenta skolledare har dessutom i allt för hög grad trott på ”gurus” som kommit med enkla lösningar. Många är de underhållande, men inte alltid så givande föreläsningarna som köpts in till skolan. I dag ser vi resultatet.

Det är dags att svensk skola kör upp ur diket. Satsa på lärares fortbildning!