Nu lever jag min dröm

41 år, kan ni tänka er? I 41 år har jag slavat som lärare, i först den statliga skolan och sen den kommunala, men nu, för bara några veckor sen, har jag gått i pension och är författare på heltid. Kan ni förstå hur underbart det känns?

Så medan mina f.d. kollegor sen den 10 augusti suttit på meningslösa möten, långrandiga konferenser och haft tjatiga gruppdiskussioner så har jag skrivit, tränat, läst och badat. Några dagar har jag också lekt med hunden Sasha och med barnbarnet. Kan man ha det bättre?

Besparingar som ledde till fler och större grupper gjorde tyvärr lärarjobbet till ett löpande-band-arbete i en ganska rostig skolindustri. Jag är faktiskt glad att jag inte drunknade av alla arbetsuppgifter som vällde över mig. Någon kanske undrar hur jag hann skriva både barnboken Kristine!, novellerna i Tackla, andra noveller, romanen longingforlove.se och en eller annan dikt. Jo, jag var tvungen att göra något kreativt emellan, annars hade jag inte överlevt.

Några dikter om skolan blev det under åren. Här kommer tre:

Vägen till PISA-segern

På fyrtioett år har jag

bara fått

två dagars fortbildning i religion

Vi har fjorton Biblar på min skola

men Koraner har vi bara åtta av

Andra religioner göre sig icke besvär

Jag kan vägen till PISA-segern

men står utmattad och tigande i korridoren

 

Den slutgiltiga lösningen

Först avskedade de en vaktmästare

sen fick datateknikern gå

Därefter gjorde man sig av med en skolsköterska, en kurator och en biblioteksassistent

När specialläraren gick i pension ersattes hon av en dator

Tre kamratstödjare förvandlades till en

Nu väntar vi andra på den slutgiltiga lösningen

 

Lära av varandra

På studiedagen

samlas vi i aulan

Vi ska lära av varandra

Vi är professionella

 

Kollegan och jag

sätter oss i städskrubben

med en flaska vin

och hånglar

Ett arbetsliv är snart tillända – FREIHEIT


Efter fyrtioett år som behörig lärare går jag snart i pension. Jag har redan haft min sista lektion i svenska och i religion. Jag har rättat mitt sista nationella prov och jag har skrivit in mina sista betyg. I dag har jag önskat mina allra sista studenter lycka till i livet.

Egentligen har skolans värld följt mig hela livet. Redan som liten lekte jag och min två år äldre syster skola. Kanske var det ett sätt att erövra det svenska språket? Vi talade ju tyska som första språk. Kanske var det en längtan efter att bli stora? Kanske var vi påverkade av våra mostrar som var 10-12 år äldre än vi och satt hemma hos oss och gjorde sina läxor? Kanske var det vår mamma som gärna hade utbildat sig till lärare om hon hade levt i en annan tid / ett annat liv? Vem vet? Vi blev i alla fall lärare, både syrran och jag.

Själv gick jag både i grundskolan och på gymnasiet i Handen och efter studenten arbetade jag ett halvår på dagis eller förskolan som det numera heter. Men redan som nitton-och-ett-halvt-åring började jag vikariera som lärare i Haninge kommun. 1978, tjugo år ung började jag på ämneslärarprogrammet i Stockholm och läste svenska, religion och historia och 1982 fick jag min första tjänst som behörig ämneslärare.

Det var på Fittjaskolan i Botkyrka som jag gjorde mina första roliga, men också slitiga år som lärare och sen har det bara rullat på. En termin eller ett år var jag på Solna Komvux, S:t Görans gymnasium och Franska skolan. Fint trodde alla det det var där på Ecole Francaise, men jag vantrivdes och sa upp mig. Av en slump hamnade jag på Skytteholmsgymnasiet i Solna och där visade det sig att jag fungerade väldigt bra med elever som inte var så studiemotiverade. Något hade jag väl lärt mig av brorsan och andra stökiga grabbar under uppväxten i Handen. När Solna kommun drabbades av hybris och bildade skolförbund och gjorde om delar av skolan till friskola valde jag att gå till Kvarngymnasiet i Järfälla. Där fick jag ett lärorikt år med IV-elever som inte kommit in på gymnasiet. Nästa vecka gör jag mina sista dagar på S:t Eriks gymnasium. Där har jag arbetat i hela tjugotre år. Men nu är jag snart fri. Fri att göra vad jag vill, när jag vill.

Och vad ska jag fylla dagarna med nu då? Kommer jag att få långtråkigt?

Nej, det är ingen risk. Dels planerar jag att motionera mer, men sen ska jag skriva oftare och mer regelbundet. En ny roman och en barnbok är på gång. Därutöver finns det tid för friluftsliv, läsning, kultur, möten med intressanta människor och så ska jag väl hinna med en och annan dejt också. Att ha någon rar man att bli gammal med skulle inte vara så dumt, men det ska vara en bra en, annars får det vara.

#metoo

Rörelsen #metoo kom inte en dag förtidigt. Alla kvinnor jag pratar med har råkat ut för än det ena, än det andra. Jag skriver ”råkat ut” för det är så vi hittills sett på det. Något har hänt, man har skakat av sig och gått vidare med skiten hängande efter. Inget att bry sig om, inget att anmäla. Istället tankar på att jag borde inte gjort si eller så.

Jag om någon vet hur lite stöd man som kvinna får om man anmäler män på sin arbetsplats. (Se tidigare inlägg.) Det är männen som tas på allvar, det är männen det är synd om. På min arbetsplats ordnades ju till och med ett möte där de kränkta männen fick tala ut och där de begärde en ursäkt av mig för att jag anmält dem. Jag gav dem ingen ursäkt och kommer aldrig att göra det.

Förhoppningsvis kommer #metoo att väcka chefer på arbetsplatser, inte bara när det gäller sexuella kränkningar utan förhoppningsvis kommer de också fundera på vem/vilka de lyssnar på? Är det först när en man upprepar det en kvinna sagt förut som chefen lyssnar? Är det mannen i en arbetsgrupp som får cred för det goda arbetet via höjd lön? Bara för att han är man? Medan det egentligen är kvinnorna som står för grovjobbet? Är det mannen som chefen vänder sig till när hen vill veta hur det går med arbetet i gruppen? Med trettiofem års erfarenhet från skolans värld kan jag svara ja på varenda fråga.

Med ett en månad gammalt barnbarn som är en flicka önskar jag henne en mer jämlik värld än den jag har levt i. Och den världen tror jag på. För när jag ser min son i make/papparollen vet jag i alla fall att jag har gjort något rätt i livet.

Kvinnor! Se till att#metoo blir en vändpunkt för ett juste samhälle för justa kvinnor och män. Låt de goda krafterna äntligen ta vid och spridas som ringar på vattnet!

Det stör uppenbarligen någon att jag jobbar

Jag har som alla har märkt börjat jobba på skolan igen utan att några egentliga åtgärder vidtagits. Ja, vad kunde man vänta sig?

I tisdags hade jag hantverkare hemma och som alltid när man har människor hemma som jobbar kan det ta längre tid än planerat. Jag hade redan dagen innan meddelat min klass via Fronter vilken uppgift de skulle jobba med om jag inte hann till lektionen i tid. Det gjorde jag inte. Så för säkerthets skull kontaktade jag också receptionen och meddelade att jag var sen, men att det fanns en uppgift på Fronter.

Dagen efter när jag salig över att ha blivit farmor, kommer till skolan har jag fått mejl från klassens mentor och en elev. Klassens mentor påpekar att jag varit frånvarande ( i en rätt anklagande ton) och att klassen inte visste det. Jag förklarade då för honom att jag meddelat klassen via Fronter redan på måndagen, vad de skulle arbeta med om jag var sen och att jag lagt in meddelandet både som notis och som e- postmeddelande. En uppgift fanns dessutom under uppgifter på Fronter. Hur svårt kan det vara?

Jag fick också mejl från en elev i klassen, eller i alla fall vad jag trodde var en elev i klassen innan jag kollade klasslistan. Eleven klagade över att hen inte fått något meddelande att jag var frånvarande och bad om att jag skulle flytta ett prov. Jag svarade som jag gjorde till mentorn, att jag redan på måndagen lagt ut ett meddelande på Fronter och e-post att jag kunde bli sen och en uppgift att jobba med. Sen insåg jag att jag inte riktigt visste vem eleven var. Jag har fått 150 nya elever i höst och just den här går i åk 2 och jag har inte haft klassen förut. Jag kollade klasslistan och hittade inte den eleven alls.

Eleven finns inte! Det var alltså ett fejkmejl! Någon lustigkurre, knäppskalle eller vad jag ska kalla personen sitter alltså på allvar och skickar påhittade mejl till min mejladress med påhittade klagomål! Jag undrar i vilket syfte? Jag undrar också om människan inte har bättre saker att syssla med istället för att ägna sig åt sån skit. Hur vore det om personen ägnade sig åt att förbättra världen istället eller åtminstone förbättra skolan. ( Det finns mycket som inte fungerar där om jag ska vara ärlig.) Naturligtvis kommer jag att anmäla det hela till rektorn för utredning, men jag undrar varför jag inte kan få jobba i lugn och ro med det jag sysslat med i trettiofem år och som jag faktiskt är mycket bra på. Stör det någon?

Vita kränkta män

Nu vet jag precis hur en ung kvinna känner sig när hon efter en fest våldtagits och anmält det i hopp om att våldtäktsmannen ska straffas, men istället blir anklagad för att ha klätt sig för utmanande eller för att ha druckit alkohol.  Då får hon ju skylla sig själv!

Jag hamnade på ett arbetslagsmöte igår. Fokus för mötet var att männen i mitt arbetslag känner sig kränkta efter min anmälan om mobbning i våras. Intressant är att vi aldrig haft något möte där det har talats om vad jag utsatts för. Där fokus varit på vad som hänt mig. I våras stängde man istället av mig med lön och skickade mig till en psykolog. Jag uppmanades också alldeles för många gånger att byta jobb eller att sjukskriva mig. Det gjorde jag inte. Så började jag till allas förvåning, att arbeta igen i augusti. Det hade varken männen eller skolledningen väntat sig, känns det som. Och ja, jag trivs på min arbetsplats. Mina klasser är bra och jag har många trevliga kollegor. Det finns nämligen så många andra som jobbar där förutom de kränkta männen.

Men nu tillbaka till mötet igår. Jo, männen är så klart viktigast. Därför arrangeras detta möte där de fick tala om hur kränkta de känner sig. Detta möte var alltså det första mötet vi hade om mobbningen jag berättat om i tidigare inlägg.

Männen känner sig alltså kränkta över att jag anmält att någon av dem kan, observera kan, vara den som arrangerat practical jokes i form av att packa ur min vagn, gömma undan prov, ha sönder mina pennor, lagt uppiggande medel i min dryck och annat som jag skrivit om tidigare.

Det talades allvarligt om att samarbetet i arbetslaget nu var förstört och det är jag som är syndabocken.  Det är jag som har förstört för arbetslaget och för den f.d. arbetslagsledaren. Att orsaken till det hela är den mobbning jag utsatts för på min arbetsplats i flera år talades det tyst om.

Inte heller ville någon erkänna att det berömda samarbetet i arbetslaget varit mycket haltande eftersom vissa män aldrig gjorde sin del av samarbetet. Att den stora gemenskapen i arbetslaget bara var en glänsandes yta som på en vacker luftballong. Petar man lite på den så spricker den.

Tyvärr är jag ingen liten timid kvinna som sitter tyst och lyssnar. Nej, jag är en rasande lejenhona som ryter så att väggar skakar när jag blir arg och det gjorde jag också igår, tyvärr. Jag vet att detta alltid är till min nackdel, för ingen, absolut ingen tycker synd om en kvinna som skäller och höjer rösten och säger sanningen.

Hur ska vi gå vidare nu? frågade rektorn när mötet avslutades och vi alla var mer oense än förut. Ja det får tiden utvisa. Jag tänker i alla fall inte byta jobb och jag tänker inte be om ursäkt för att jag gjorde en anmälan om de oegentligheter och den mobbning jag utsattes för förra läsåret.

Om männen har problem med det får de väl gå till en psykolog och tala om det eller sjukskriva sig. Själv har jag börjar på boxningsträning. Det känns som den ultimata sporten för mig just nu. Slå hårt, parera och ducka. Det är tyvärr det man behöver göra som kvinna på en arbetsplats där det jobbar alldeles för många vita kränkta män.

Hur går det?

Hur går det? undrar många, med mobbningen på jobbet som jag berättade om i det förra inlägget. Ja, det undrar jag också.

Utredning pågår och jag som är offret är hemma med lön. Underbart skönt. Hur hann jag egentligen jobba? Med träning, eget skrivande, läsning, lite kultur på stan och en del fixandes hemma fylls dagarna ganska snabbt.

Hittills har jag inte längtat till den röriga och nedbrytande arbetsplatsen, där pennalism och kvinnoförtryck råder. Att jag jobbat där i över femton år beror endast på att 1. Jag behöver en inkomst, 2. Att jag gillar elevsammansättningen med elever från hela Storstockholm 3. Att  det inte funnits några arbeten att söka inom mina ämnen på någon annan kommunal gymnasieskola. 4. Att en av mina bästa vänner jobbar där.

Det är också hon, min bästa väninna som hör av sig nu när jag är hemma. Från deltagarna i arbetslaget eller ämneslaget hörs inte ett pip.
Fortsätt läsa ”Hur går det?”

Mobbning på jobbet

Att värja sig mot mobbare är inte alltid lätt, särskilt när man inte vet vem mobbaren/mobbarna är.

Någon på min arbetsplats, en av Stockholms största gymnasieskolor, har regelbundet utsatt mig för mobbning. När jag tagit med en finare kulspetspenna hemifrån har den efter några veckor alltid blivit förstörd. Eftersom jag tänker gott om andra har jag tänkt att pennan var av dålig kvalitet, att någon lånat ut den till en ilsken elev som sabbat den, men när det häromdagen hände för femte eller sjätte gången blev jag rasande. Jag gick sist från jobbet, ganska sent på kvällen och det sista jag gjorde var att skriva med den nya fina pennan. Morgonen  efter fungerade den inte. Någon hade skruvat ur fjädern, som gör att man kan trycka ner stiftet och skriva.

Jag skrev ett brev. Vem är du som sabbar mina pennor? Varför gör du så mot mig? Vet du att det kallas mobbning? Vet du att det du sysslar med är sjukt? Sök hjälp och lämna mig i fred. Och så la jag pennan i en plastficka ihop med brevet på vårt köksbord.

Det var intressant att se mina kollegors reaktioner. Några smög efter väggarna och undvek mig, andra kom fram och beklagade vad någon galning gjorde mot mig.

Nu är det inte det enda som hänt. Härom dagen handlade jag fika till ett möte. Frukt och några vetelängder för 130 kr. Kvittot tejpade jag fast på ett A4 -ark, skrev inköp, läslyftsmöte Monika Thormann och la i en plastficka bredvid mitt skrivbord. Av tidsnöd bestämde jag mig för att registrera inköpet nästa dag. På morgonen nästa dag var dock plastfickan med A4-arket och det fasttejpade kvittot borta. Tack mobbare! Du snodde just 130 kr från mig.  Varför gör någon gör så?

I flera år faktiskt, så har det försvunnit prov från mitt skrivbord. När jag har rättat och delat ut proven så har elever sagt: ”Men mitt prov då? Jag var ju med?” Efter några veckor hittade jag de ”borttappade” proven på något konstigt ställe på mitt skrivbord där jag aldrig borde ha lagt dem. I början trodde jag att det var jag som var virrig, men när jag noga började bokföra vilka som skrev provet, vilka som lämnade in och förvarade proven i dubbla plastfickor och det ändå försvann prov insåg jag att jag hade att göra med en sabotör. Någon, antagligen en kollega, tar bort och flyttar saker från mitt skrivbord.

Jag gick till rektorn och hon lyssnade häpet. ”Vem kan det vara? Misstänker du någon?” Jag berättade att jag misstänkte alla tills motsatsen var bevisad. Men berättade också om mitt arbetslag där det rått en grabbig attityd, där man på en studieresa försökte supa mig under bordet, men inte lyckades för att jag kan tyska och beställde alkoholfria drinkar. Dessutom berättade jag att jag vid några tillfällen visste att någon av de här ”modiga männen” spetsat min drink med något uppiggande som gjort att jag inte sovit på två-tre dygn. ”Kan du peka ut exakt vem? sa hon. Jag skakade på huvudet. Men vad jag också sa var att flera män på skolan har, sedan jag blivit singel, uppvaktat mig. Det kan ju vara någon som är besviken på att jag inte har nappat och som hämnas! Själv tycker jag att det låter sjukt och långsökt, men man vet aldrig. Människor beter sig märkligt.

Vad gör man när en lärare på en stor skola blir mobbad och man inte vet vem mobbaren är?

Jo, man skickar offret till en psykolog. Ler ni nu? Det gör jag med. Är det inte ganska typiskt för svenska skola? Jag har gått med på att snacka med en psykolog en gång, men tänker sedan kräva att hen kommer till skolan och talar om mobbning med vartenda arbetslag. Jag försökte nämligen ta upp frågan i mitt arbetslag, men arbetslagsledaren ansåg att frågan inte passade på vårt möte. Behöver jag tillägga att jag sedan dess inte går på arbetslagsmötena?

I tisdags hade jag lektion med mina elever, vi lämnar klassrummet en stund för att gå till biblioteket. Jag låser. När vi kommer tillbaka har någon skrivit: ”Monika är bajs.” på tavlan. Det är bara lärare som kommer in i klassrummet. Behöver jag säga något mer?

Så vad ska man göra med en anonym motståndare? Blir det värre om man skriver om det på sin blogg eller skäms personen och slutar? Ja, det återstår att se.

En stark önskan har i alla fall infunnit sig i mig att börja träna boxning. Jag vet inte varför? Men sen undrar jag om man kan få skadestånd när man blir utsatt för mobbning? Jag skulle inte ha något emot att vara ledig med lön i ett år eller så? Vad säger facket? Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet”