Efter läsårets första dag satt jag och funderade: Hur får vi ett bättre samhälle? Ett samhälle där människor hjälper istället för stjälper varandra?
Ett steg i rätt riktning är att när man har valet mellan att vara snäll eller elak, väljer att vara snäll. Det är faktiskt inte så svårt. Nästa vecka startar skolorna och det är där den nya generationen ska formas. Hur skapar vi människor som vill göra gott? Hur undviker vi att skapa monster som vill sabotera och förstöra?
Det fundrade jag på och så skrev jag den här dikten:
Rollen i den där teaterpjäsen
När jag fick rollen i den där teaterpjäsen
visste jag inte att min karaktär
skulle möta
så många svamlande män
I hela första akten
mängder av uppblåsta viktigpettrar
som påfåglar struttade de runt
och ville alltid ha rätt
Med flera utbildningar i bagaget
framstod de som tysk-ungerska
doktor-doktor-typer
allihopa
Dessutom var de gifta med fruar de lessnat på
och i nästa andetag försökte de övertyga mig om
att vi skulle ses igen
När jag tackade för mig och gav mig av till andra akten
blev de sura och försökte protestera
De kallade mig både subba och frigid
Min karaktär var som en isbit och
brydde sig inte ett skit
levde bara som om ingenting hade hänt
Jag lärde mig skratta på rätt ställe
grät gjorde jag aldrig
I tredje akten blev det mera våldsamt
när de upptäckte att jag inte spelade dem i händerna
Ett stick i näsan
i en muskel
en snubbeltråd
en bruten arm och ett knä ur led
Min rollfigur blev utmattad
men stod ändå på scenen varenda kväll
Så kom vi till finalen
som på svenskt vis innehöll allt;
droger, misshandel, utfrysning
men inte ens då föll jag ner i orkesterdiket
eller ens omkull
Jag visste bara att min karaktär var en ensam själ
som ville sitta i solen, vila och vara ifred
När vi tackade för applåderna
fick alla skådespelare blommor
utom jag förstås
Jag brydde mig inte alls
Fast i hemlighet
tänkte jag på den där bomben
jag ville placera under scenen
En vacker dag