Min protest mot kommunismen!

Jag arbetar i dag i protest mot kommunismen och socialismen och jag har anledning till det, tro mig.

I maj 1945 försvann en släkting till mig, onkel Arthur. Han hade några månader tidigare blivit evakuerad med sin familj från huset i staden Jastrow i Pommern eftersom den ryska armén hade ockuperat staden. Nu bodde de inhysta i ett vindsrum i Greifswald som låg i den ryska zonen i Tyskland och de hade endast sina  kläder på kroppen samt några få personliga tillhörigheter som de i alla hast lyckats få med sig när de hade blivit evakuerade.

Arthur, som var född 1885 var alltså 60 år gammal den dagen när han gick med bestämda steg mot järnvägsstationen i Greifswald för att köpa tågbiljetter till familjen så de kunde ansluta sig till släktingar som bodde i den engelska zonen. Där skulle de få en drägligare bostad, deras son som var student skulle kunna återuppta sina studier och där fanns det mat något som var en bristvara i den ryska zonen. Dessutom skulle de slippa alla våldsamma kontroller av de ryska soldaterna.

Arhur tog alltså på sig jackan och gick ut, men si där begick han ett misstag, hans ID-handlingar låg i fruns väska. Och ni förstår säkert hur det gick. Arthur, Wilhelm, Richard som han hette kom aldrig tillbaka och ingen, absolut ingen kunde tala om vart han hade tagit vägen. Han var en 60 år gammal tysk man, utbildad ingenjör, som hade tjänstgjort vid järnvägen, inte deltagit i andra världskriget p.g.a. en krigsskada i det första kriget och nej han var aldrig medlem i nazistpartiet, däremot kunde han tala engelska efter att ha bott utomlands före kriget.

Hans fru, Elisabeth trodde först att han kanske drabbats av en hjärtattack och letade efter honom på stadens sjukhus utan resultat. Sedan fick hon för sig att han rest alldeles allena till släktingarana i väst, men när hon efter stor möda fick kontakt med dem visste de ingenting om honom. Hade han blivit arg på henne för visst hade de grälat några dagar tidigare? Hade han åkt själv till Amerika som de talat om att emigrera till? Dessa frågor och säkert många fler funderade hans fru Elisabeth på i hela sitt liv ty hon fick aldrig någon klarhet i sin mans öde. Trots att hon efterlyste honom. Arthurs son, som var i tjugoårsåldern när pappan försvann fick aldrig heller veta vad som hänt fadern.

2006 besökte min syster och jag koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Lägret nyttjades av nazisterna under 30- och 40-talet och fortsatte att användas av ryssarna och av det socialistiska landet DDR ända in på 50-talet! På Sachsenhausen fanns en monter som visade Röda Korsets arbete efter murens fall 1989 och där stod också att det fortfarande fanns mängder av tyskar som försvunnit under DDR- tiden och aldrig återfunnits. Röda korset har dock ett pågående arbete och där fanns blanketter att fylla i om man hade någon anhörig som man saknade. Jag fyllde i en blankett, kompletterade senare uppgifterna på internet tillsammans med min far och några månader senare, 61 år efter Arthurs försvinnande,  fick vi ett brev från Röda Korset.

Onkel Arthur hade blivit bortförd vid en ”vanlig” kontroll av ryssarna på gatan utanför stationen. Han hade blivit förd till det sovjetiska speciallägret ”Fünffeichen” i Nuebrandenburg tillsammans med en grupp män och han hade dött den första maj 1946. Förmodligen hade han blivit avrättad eftersom ryssarna brukade ”fira” första maj med att avrätta fångar. Någon rättegång förekom inte och ingen underrättade som sagt hans familj.

Förstår ni nu varför jag arbetar i dag i protest?

Vill ni läsa mer om dessa läger? http://www.stiftung-bg.de/gums/index.php

www.levandehistoria.se

7 reaktioner till “Min protest mot kommunismen!”

  1. Helt rätt av dig! Det pratas alldeles för lite om det som kommunisterna gjort sig skyldiga till. Tycker att det borde uppmärksammas lika mycket som nazisterna.

  2. Jag grät när jag läste det här, jag tycker det är så sorgset att det finns så mycket rädsla som föder hat här på jorden… vet inte vad jag ska säga mer…

    beklagar verkligen.

  3. Svar från min blogg: Fruktansvärt med din onkel, jag beklagar sorgen. Men jag är apsolut inte kommunist om du tror de utan jag är socialdemokrat.

    Kommunisterna mördade många av mina partikamrater för att deras refromistiska syn inte stämde överrens med Lenin och Stalins revolutionära syn. Dom hamnade i fång-och arbetsläger eller avrättades, lika var de i nazityskland.

    För diktaturens kreatur vill inte ha någon opposition mot sig. Jag är starkt emot både fascism och kommunism. Brotten som har skett i dessa två ideloginernas namn är fasansfulla. Sår som än idag finns kvar och kommer aldrig att läka.

  4. Själv så föddes jag i december 1945 och var ett barn i min mammas mage då när din onkel Arthur försvann. Medan mitt äldste barns farfar dog som soldat i Ryssland 1944 innan hans son var född. Han var tysk från Braunschweig. Musiker, men ingen soldat.

    Jag växte upp i skuggan av andra världskriget och vi ursäktade alltid släktingar som var kommunister med att de var fattiga. Tyvärr har människor en förmåga att tro på -ismer. Istället för att se till hur människor handlar och gör.

    kram från Ann

  5. Ja den gamla ryska Sovjet-diktaturen var ingen höjdare. Diktatur är diktatur oavsett vad den kallas. Se bara på Kina, är dom en kommuniststat eller en kapitaliststat? En sak är säker. Dom är ingen demokrati precis.

    Övrigt:
    ”Jag tror att de som startat bloggar för att bli rika i de flesta fall insett att det är enklare att skaffa ett jobb:-)”

    Ha ha.. Ja, precis. He he..
    Ha det gött.

  6. Jag har själv besökt en några koncentrationsläger och jag har gråtit varje gång över att människan är så grym! Men jag demonstrerar, för det är en rättighet och det är 2008 och framtiden som gäller.

Kommentarer är stängda.