I sju år har jag gått eller cyklat samma väg till jobbet. För något år sedan lade jag märke till en man som jag mötte flera gånger i veckan. Han såg på något sätt bekant ut så jag glodde antagligen lite extra på honom. Efter ett år började han le när han såg mig och nu i höst har vi börjat morsa på varandra. Visst är det underligt med dessa människor man möter nästan varje dag utan att veta vilka de är? Människor som blir en del i vår vardag utan att de vet om det.
För länge sedan jobbade jag utanför stan. Jag tog tunnelbanan från Fridhemsplan varje morgon. När jag stod där lade jag märke till en karl eller rättare sagt lade jag märke till en karls skor. De var svart / vita och påminde om någon sorts clownskor eller skor man har när man uppträder i en Cabaré. Jag minns att jag glodde på skorna flera mornar i veckan och undrade hur karln, som för övrigt såg ganska trevlig ut, kunde ha så fula skor.
Så började min då, sexårige son att spela fotboll i en av Stockholms största klubbar. Jag följde med till träningen och när jag hälsade på tränare utbrast jag: ”Jag känner igen dig.” ”Jag känner igen dig med”, sa han. Under träningspasset funderade jag på var jag sett honom. Efteråt sa jag: ”Vad jobbar du med?” för jag tänkte att han kanske var lärare som jag och att vi mötts på någon kurs eller så. ”Jag är konsult och jobbar med datorer”, sa han. ”Hmm”, sa jag. Ingen klocka ringde. ”I Kista”, fyllde han på. ”OK”, sa jag, då vet jag, det är du på tunnelbanan. Vi brukar se varandra på tunnelbanan.” ”Ja”, sa han och log. Det var han med skorna.
