Väninnan och jag talar om vårt favoritämne igen – karlar. Hon frågar varför jag inte har hittat någon ännu. Hon säger att jag varit ensamstående ganska länge nu och hon är uppenbart bekymrad för min skull. Jag känner mig mest som en tjurig unge som gått och suktat efter just den där glassen som är slut.Där står jag utanför glasskiosken med händerna i fickorna, putande underläpp och en rynka mellan ögonbrynen.
– Nej, säger jag. Jag vill inte ha den med citron. Den har jag smakat på förut och den vill jag inte ha igen.
– Den med choklad då? lockar väninnan.
– Bara om jag få strössel på den också.
Det går nu emellertid inte så flexibelt är inte glassbolaget.
– Den då? undrar väninnan. Med både mandel och vanilj.
– För söt, muttrar jag.
Så håller vi på ett tag och när vi gått igenom alla glassar och jag avfärdat dem som för små, för stora, för sura, för feta och för sliskiga säger jag att jag bara kan tänka mig den där glassen som inte finns längre. Den med både jordgubbssylt, mandel och mycket strössel.
– Får jag den inte så tänker jag vara utan, muttrar jag och putar ännu mer med underläppen.
Väninnan skakar bekymrat på huvudet och jag, jag drar på mig joggingskorna och sticker ut och joggar.
