Och så debatteras skolan igen av alla, precis alla. För alla har ju gått i skolan och då är alla experter. De kommer med olika förklaringar om varför läsförståelsen har försämrats hos svenska elever och varför mattekunskaperna är så usla. Vi som såg på debatten på TV1 häromdagen fick veta att det finns många dåliga lärare som antingen måste sluta eller fortbildas för eleverna behöver lärare som är engagerade och entusiasmerande. Och det kan man väl hålla med om MEN det är få som berättar vad som hänt med skolan sedan 1993 då Göran Persson startade nedmonteringen.
Jag som har jobbat på gymnasiet i över tjugo år kan berätta att jag idag har dubbelt så många elever på min heltidstjänst än jag hade i 1990. På en heltidstjänst kan man, som jag ha, tre grupper i svenska och sex grupper i religion. Det kan bli 9 x 30 elever (270 stycken) att engagera sig i och sätta betyg på. Vem som helst förstår att ingen kan se och orkar bry sig fullt ut om alla elever då. Det blir mer likt en löpandebandundervisning. Idag är det heller inte ovanligt med upp till 35 elever i klasserna. Då finns det inte ens stolar och bänkar till alla.
Eleverna hade fler timmar i svenska och matte varje vecka förr. Idag får en elev i bästa fall 84 timmars undervisning på en 100 poängs kurs. I svenska innebär det att en genomsnittsgymnasist undervisas 2 x 84 timmar (168 timmar) i svenska under sina tre år på gymnasiet. När vi som är i femtioårsåldern gick på gymnasietr hade vi 3 – 4 timmar svenska varje vecka istället för 1 ½ – 2 som de har nu..
Varje nytt läsår kommer nya sparkrav och många lärare minns inte längre hur man gör när man köper in nytt material till undervisningen för det var så otroligt länge sedan det fanns några pengar till någonting. Det är inte ovanligt att böcker som är 30 år gamla används. Att få gå på fortbildning och lära sig något nytt är ingen rättighet vi har. Själv snokar jag upp en del fortbildning som är gratis, men om en kurs kostar något blir det nästan alltid nobben direkt. Lärare som aldrig får ta del av nya rön undervisar därefter.
Att vi lärare dessutom fått fler krav på oss att dokumentera exakt vad en elev som fått IG på en kurs missat gör att vi förvandlats till blankettifyllare istället för lärare. I varje klass finns det elever som skolkat under hela kursen eller missat stora delar av kursen. Då ska vi lärare varje termin fylla i IG- blanlketter med allt eleven missat och med en handlingsplan över hur eleven ska klara kursen trots att hon/han medvetet struntat i kursen. På vissa skolor finns det en enorm press från skolledningen att alla elever ska bli godkända. Och det är oftast lärarens ansvar, inte elevens. En del lärare gör det lätt för sig och godkänner alla, andra lärare jobbar ihjäl sig.
Eftersom stora delar av skolans stab försvunnit i sparivern fattas det folk som ser till att utrustning i och runt klassrummen fungerar. Jag mekar dagligen med kopieringsapparater, letar efter förlängningssladdar som försvunnit, installerar datorer eller släpar tv-apparater från klassrum till klassrum. Det är tyvärr väldigt sällan något fungerar som det ska.
Allt detta som jag beskriver ovan gör att många lärare tappat sugen, går omkring och är irriterade, sura, ledsna för det finns naturligtvis för det mesta ingen chef som uppmuntrar, ger feedback eller pushar. Chefen fyller i blanketter, förhandlar med städbolag eller sysslar med saker som är långt från pedagogikens värld. Detta är tyvärr verkligheten i dagens skola. Är det någon som fortfarande undrar varför svenska elever läser och räknar sämre än förr?
.jpg)