Så sprang de äntligen ut, våra studenter på skolan. De har firat mest hela året att de varit studenter och ska jag vara ärlig är det som vanligt de ungdomar som jobbat minst med sina studier som har firat mest. Fast det är bra att de firar. Så att det inte går för dem som för mig….
Själv köpte jag ingen studentmössa (ville inte se ut som en stins) och inte firade jag så mycket på annat vis heller. Det var väl någon avslagen fest med klassen, men studentbalen missade jag. Om det var p.g.a. att jag var upptagen med någon kanottävling eller om jag inte hade råd att gå, minns jag faktiskt inte. På själva studentdagen var jag i alla fall den enda i klassen som hämtades utanför skolan. Inte av någon stor lövad lastbil utan av min mamma som tagit med sina dagbarn. Vi gick direkt hem, åt något med mormor och morfar som var där och sen åkte jag iväg för att tävla. Ja, så var det att vara student på 70-talet i förorten där jag bodde. Inte mycket till firande alls.
Därför glädjer jag mig åt att studenterna nu för tiden firar ordentligt, för jag tror faktiskt på allvar att jag som straff för det obefintliga firandet som student har pådyvlats rollen som gymnasielärare och tvingas fira studenten år efter år livet ut utan att komma ett enda steg bort från skolan 😉
Haha – jag hade inte ens min mamma där… Mina föräldrar hade frågat om de skulle åka ner till min studieort för att fira studenten – ”Kommer ni ut på trappan och så där?” undrade min mamma. Nä, det hade jag ingen aning om så det kunde jag inte tänka mig, och hur som helst så skulle nog också jag på tävlingar dagarna efteråt, så jag sa ifrån uppvaktande.
Min förvåning och bestörtning var stor när jag efter en lång seg avslutning i aulan kom ut, på trappan, och där möttes av ett hav av föräldrar med blommor och plakat…
Jag gick ensam hem..kände mig både lite besviken och ganska vuxen.
Senare på kvällen träffades vi i klassen hemma i en trädgård. Men det var ingen stor grej – den stora grejjen då var ju just tävlandet – så var det.
Studentbal kommer jag inte ens ihåg att jag övervägde och inte hade jag någon mössa heller – varför slösa pengar på en sån
Vilket för övrigt min mellanson också tänkte och lånade en kompis mössa – att sedan sonens kompisar skrev hälsningar i mössan brydde han sig inte om.. Det är ju sjukt vilken industri – 800 spänn för en mössa… och glas o trosor o allt f-rb.
Ja tävlandet var det som var viktigt då.