Mobbning och om att säga ifrån

Det skrivs mycket om mobbning emellanåt och det skylls oftast på lärarna när någon blir mobbad. ”Han / hon gjorde ingenting eller låtsades att inte se”, får man ofta läsa i pressen. Ibland kan det ju vara så att vi som jobbar i skolan faktiskt inte förstår hur illa det är. Varje skola har också en handlingsplan när det gäller mobbning och då kan säkert en del lärare känna att de inte får göra hur som helst. Vissa skolor följer någon gurus regler för hur man ska göra när någon blir mobbad och då är det förbjudet att göra på annat sätt.

Själv har jag alltid haft svårt att följa bestämda regler utan har under mitt snart trettioåriga lärarliv kört på känsla. Det innebar att jag som nybakad lärare tryckte upp en av mobbarna i klassen mot väggen och höll fast honom och sa: ”Om jag en enda gång ser att du gör så igen så gör jag mos av dig.” Jag var vältränad och ganska stark, han var tretton år och spinkig. Hade jag gjort så idag hade jag med all sannolikhet blivit åtalad för olaga hot, misshandel och allt möjligt annat samt avskedad från skolan, men då välkomnades min insats eftersom ingen annan hade fått stopp på killen. Jag uppmanar verkligen ingen att göra som jag gjorde, men jag vill i alla fall tala om att det hjälpte. Grabben som mobbade kom nämligen från en familj där man inte talade med varandra så han förstod äntligen att vi på skolan menade allvar.

En annan gång var det ett barn i min närhet som mobbades. Han gick på mellanstadiet och det gjorde mobbarna med. Skolans olika handlingsplaner hjälpte föga och jag såg hur barnet led. Då bad jag ett äldre barn följa honom till skolgården på morgonen. Det äldre barnet var en tuff kille på högstadiet. När de kom in på skolgården kom mobbarna genast fram och började säga dumma saker till mobbningsoffret. Högstadiekillen gick fram till mobbarna med skateboarden under armen och sa: ”Vill ni dö eller?” Det räckte, mobbarna gick och högstadiekillen ropade efter dem att han visste var de bodde och att han kunde komma tillbaka. Sen ska väl tilläggas att den yngre steg i status av att umgås med den äldre. Kanske gjorde också det sitt till.

Våld ska verkligen inte åtgärdas med våld och inte heller rekommenderar jag okvädingsord eller hot, men jag tror vi i svensk skola ibland är dåliga på att säga ifrån på skarpen. Att säga stopp, det här accepterar vi inte och få en mobbare att förstå att om det upprepas så är man inte längre välkommen på skolan.

Ett annat problem på skolor idag är alla elever som inte orkar gå i skolan. Vi lärare använder mycket av vår tid till att sitta i olika möten med elever och föräldrar som av olika anledningar inte vill vara i skolan. En gång hade jag en sån kille i min klass. Jag ägnade massor av tid åt honom och hans hjälplösa mamma. Han var trött, spelade datorspel hela nätterna och orkade inte gå till skolan. På den tiden hade jag småbarn. Jag blev oerhört stressad över att stanna kvar varje tisdag för att snacka med denna familj som inte kunde lösa problemet själva. Men när killen för åttonde gången på  mötet sa att han varken orkade gå till skolan eller till praktikplatsen som syo skulle ordna åt honom undrade vi  vad han skulle leva på i framtiden. När han svarade bidrag, härsknade jag till reste mig upp, skällde ut honom och förklarade att här slet jag och jobbade och så förväntade han sig att jag dessutom skulle försörja honom i flera år. ”Tänk om alla skulle göra som du! Att du inte skäms!” sa jag gick ut ur rummet och drämde igen dörren. Några fler möten med den eleven gick jag inte på och han, ja han började faktiskt komma till skolan lite oftare.

 

Författare: monika_thormann@hotmail.com

Författare.