Månad: januari 2012

Skidåkning i Gästrikland

Inför Tjejvasan måste man träna och eftersom snötäcket i Stockholm inte ger särskilt bra skidspår drog mitt träningsgäng och jag till Högbo bruk. Där var bara ett  tvåkilometersspår farbart så vi drog vidare norrut till Jädraås. Där körde vi runt i ett väl preparerat åttakilometersspår, lunchade på Jädraås herrgård och körde några varv till efter lunch innan vi tog oss till Högbo där vi mottogs med eftermiddagsfika, fräscha hotellrum och en av de bästa middagar jag ätit. Vildankan som jag åt innehöll dessutom ett hagel och när jag visade det för servitrisen fick jag en kokbok signerad av all personal på stället den kvällen. På söndagen åkte vi återigen i spåren i Jädraås och sen rullade vi hemåt till ett ganska snöfattigt Stockholm. Några fler skidmil behövs så nu håller jag båda tummarna för snön. Och sen ska jag bjuda alla mina skidvänner på middag. Det finns många fina recept att prova i den nya boken.

Precis som förr

”Här är din nya kollega”, sa rektorn och nickade åt en person som stod till vänster om henne. Jag lyfte handen för en hälsning och utbrast:” Vi har träffats förut.” Han spände ögonen i mig bakom sina glasögon och sa:”Ja visst, vi har jobbat ihop?” Jag nickade och svarade: ”För trettio år sen eller så.” Och så brast vi ut i skratt.

När rektorn gått iväg och vi klarat av alla ”var jobbade du sen o.s.v.”, tog samtalet vid där det slutade 1984 och det kändes som om ingen tid gått alls. ”Du är dig precis lik”, sa jag. ”Du med”, sa han. Det var bara när jag i förbifarten nämnde att min son snart fyller 25 år som vi insåg att vi blivit gamla och att det visst gått ganska många år sedan sist. Fast i dag satt vi och planerade lektioner ihop som förr och jag kan bara konstatera att man ändrar inte så mycket på sig. Det kändes precis som förr.

Medaljer till varje pris?

Jag läste för några veckor sedan i DN om gymnastiksport för unga flickor. Det är hård träning i tidig ålder och man behöver inte vara läkare för att förstå att träningen är alldeles för tuff. Några föräldrar som intervjuas säger att just deras barn älskar att träna och älskar att vara i gymnastikhallen. Och ja, visst, jag tror dem. För det är härligt att träna och det är säkert underbart att ägna så mycket tid åt att göra något man älskar. Men, tänker jag sen, består inte livet av mer än gymnastik? Och är det inte meningen att man ska bli en allsidig människa? När hinner dessa flickor läsa en bok, titta på film, leka med barbiedockor, åka pulka, spela spel, cykla omkring, eller bara vara? Vet de ens om vad man kan göra istället för att träna?

Idag läser jag en annan artikel som handlar om en flicka som för några år sedan tränade i samma hall för samme tränare och flickan som nu hunnit bli 28 år hävdar att tränarens verksamhet bedrevs med sektliknande metoder. Och jag tänker på alla dessa människor jag mött under mitt liv som hade ett mål de ville uppnå till varje pris. De kämpade så mycket för detta så de glömde bort vad själva livet handlade om. Går jorden under om flickorna inte vinner VM-medaljer? Nä, knappast och inte heller kommer de att prestera sämre om de lägger in en eller två vilodagar i veckan eller kortar ner träningspassen ibland. För meningen med livet det är att ha roligt, vara lycklig och utvecklas som individ på alla nivåer. Det kommer dessa små flickor som tränar alldeles för många timmar i veckan inte att göra.

Dessutom tror jag att deras tränare faktiskt inte lever riktigt i den verkliga världen. I hans värld verkar det som om det enda som räknas är medaljer och dessa ska uppnås till varje pris. Då får nästan vilka metoder som helst användas. Vi andra som lever i den verkliga världen vet att medaljer i gymnastik bara är en liten del av det verkliga livet. Man kan faktiskt starkt ifrågasätta om träningen är till för att tränaren ska må bra? För antagligen är han en av dessa tokar som det inte står alldeles rätt till hos. Tyvärr finns det alldeles för många av dem inom idrotten ännu.