Författare Monika Thormann
Snacka om att jag blev snopen idag när jag öppnade den nyinköpta tuben med remouladsås. Det var i alla fall vad som stod utanpå tuben. För när jag tog en tugga av fisken och ”remouladsåsen” visade det sig vara stark senap.
Efter att ha klagat hos producenten hoppas jag nu på ersättning i miljonklassen ;-).
Tillsammans med min mentorsgrupp (eller jaha det kom visst bara fem) såg jag den marockanska filmen Free men i dag. Filmen som är regisserad av Ismael Ferroukhi handlar om en ung algerier, Younes som sysslar med svartabörshandel i Paris under andra världskriget. I moskén kommer han i kontakt med judar som flytt undan nazisterna. Judarna räddas genom att de får nordafrikanska identitetshandlingar som visar att de är muslimer. Younes (spelas av Tahar Rahim) som från början av filmen bara är en ung man som vill tjäna pengar blir både indragen i kampen om att rädda liv och i den algeriska frihetsrörelsen.
Filmen är välgjord, vackert filmad och spännande. Att den dessutom återberättar en bitvis sann historia som är okänd för de flesta svenskar gör den extra sevärd. För både jag och mina elever blev fascinerade denna story.
Free men visas på Bio Rio vid Hornstull på söndag 25/3 kl. 14.30. Se den om du kan. Förhoppningsvis får vi även se denna film på bästa sändningstid på tv framöver. För någon gång ska väl åtminstone Svt lära sig att de har en uppgift att visa världen från en annan sida än från den amerikanska?
– Hur var han då? undrar väninnan och himlar med ögonen.
– Vem? frågar jag.
– Han som du åt lunch med?
– Men det är ju bara X som jag arbetat med i alla år. Vi har säkert ätit lunch ihop hundratals gånger.
– Men du är så finklädd och singel. Det sista betonar hon.
– Men bara för att jag är singel hoppar jag inte på en arbetskamrat, snälla du, säger jag.
Hon himlar med ögonen och jag tänker att hon resonerar precis som de där tonårskillarna med bögfobi. Ni vet de som tror att bara för att någon är bög så ska den typ hoppa på alla män i sin väg.
– Jag lovar att säga till i förväg när jag tänker förföra någon, säger jag och ler trött.
– Bäst så, säger hon.
– Geogre Clooney då? säger väninnan.
– Ja, säger jag. George Clooney blir bra.
– Va! säger hon. Det menar du inte? Skulle du ge upp ditt singelliv mot George Clooney.
– Jo då, hit med honom bara eller för den delen Brad Pitt eller Johnny Depp. Fast de är väl inte singlar längre? tilllägger jag.
– Hmm, säger hon. Jag ska se vad jag kan göra.
– Bra säger jag. jag ser fram emot det.
Jag har några kollegor som jobbar på biblioteket. De är allvarligt oroade för mig. De tror att jag kommer att förgås om jag inte får tag på en man snart. Jag försöker lugna dem och tala om att jag mår bra och att jag mått mycket sämre i mina relationer än nu när jag är ensam. De tror ändock att rätt man skulle pigga upp livet för mig. Jag tror däremot att en man skulle krångla till livet för mig.
I fredags när jag äntrade biblioteket sa den ena kollegan:
– Nu har vi hittat rätt karl till dig.
– Vem då?
– Fredrik! Fredrik Reinfeldt!
– Men, säger jag. Han är inte att lita på.
– Jo, han är ju statsminister. Det är klart att han är att lita på.
– Nej, han är en stor egoist, säger jag, som bara tänker på sin karriär.
– Hur vet du det?
– Jo, förstår du, säger jag och så berättar jag storyn, skvallret om Fredrik Reinfeldt som jag fick höra strax innan han blev vald till statsminister. Kollegan häpnar och undrar om det är sant? Jag pillar lite på en bok i hyllan där vi står och säger att väninnan som berättade det för mig hävdade att det var sant. Och varför skulle hon ljuga? Och så står vi där lite förstummade både två för det är inte riktigt vad vi tänkt om Fredrik Reinfeldt som verkar så helylle, men vi säger inget mer.
Och om du blev väldigt nyfiken nu så förstår jag dig, men mer än så får du inte veta. Varför? Jo, jag har faktiskt inte kollat ursprungskällan till detta skvaller så därför tänker jag hålla tyst. Och om det jag vet är sant kommer det nog fram ändå så småningom.
Det skrivs så mycket om skolan. Alla möjliga människor har synpunkter och medan lärarnas fackförbund kämpar för högre löner och rimliga arbetsvillkor så hittar andra källor fel på skolan och framför allt på oss lärare. I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus om att elever borde få skadestånd om de inte lärt sig läsa på nio år. På ett sätt håller jag med för det borde verkligen vara rimligt att en elev lär sig läsa och skriva ordentligt under nio år, men nähe jag vet ju tyvärr hur det är.
Under mina snart 30 år som lärare har jag då och då träffat på elever som inte har kunnat läsa fast de uppnått gymnasieåldern. Mitt starkaste minne var en elev som efter ett läsförståelsetest i åk 1 på gymnasiet visade sig läsa som en sju- eller åttaåring. Killen, som var en stor, stark och frisk 16 – åring ljudade när han läste och förstod i stort sett nästan ingenting . Jag blev såklart jätteoroad och larmade att han behövde extra hjälp och det fort. Killen tittade på mig och svarade att han hade dyslexi så han skulle aldrig kunna lära sig läsa ordentligt. ”Det kan du visst”, svarade jag varpå hans mamma ringde och skällde ut mig för att jag inte förstod att hennes son var handikappad och hade dyslexi. Lugnt förklarade jag för henne att han visst skulle kunna läsa om han bara fick rätt hjälp. ”Du förstår inte”, sa hon då. ”Han har dyslexi, han är handikappad och han måste ha allt på band eller uppläst för sig. Han kommer aldrig att kunna läsa ordentligt.” Jag insåg att det inte var någon idé att gå i klinch med den mamman utan började istället övertyga pojken om att han skulle kunna lära sig läsa ordentligt.
”Kan du läsa undertexten på en film”? frågade jag honom en dag. Naturligtvis kunde han inte det. Istället berättade han att han mest såg svenska filmer eller dubbade barnfilmer. Jag svarade lugnt att jag visste att han inom ett år skulle kunna läsa undertexten på en film om han bara underkastade sig hård träning. ”För i din ålder händer det mycket med både hjärnan och kroppen”, sa jag. ”Det är nu du ska satsa.” Nog var han lite skeptisk den där killen, men jag såg en glimt av hopp i hans ögon och bestämde mig för att pusha honom maximalt.
Snart började han gå på svenskundervisningen för dyslektiker sex timmar per vecka. Det var ett hårt jobb för honom, men målet, att äntligen kunna gå på bio med kompisar i samma ålder hägrade. (Observera att detta var på 1990- talet då det fortfarande fanns resurser för stödundervisning.) Dagen efter sportlovet kom killen glädjestrålande fram till mig och berättade att nu, nu kunde han äntligen läsa så bra att han läste undertexten på vilken film som helst. ”Det var ju det jag sa”, sa jag och kände mig lättad över att jag haft rätt. Med detta vill jag säga att det inte alltid är så lätt för oss i skolan att tackla elever med läs- och skrivsvårigheter. En mindre envis lärare än jag hade kanske lyssnat på mamman i fallet ovan och tyckt att hon hade rätt och låtit killen vara. Jag var med min erfarenhet övertygad att hon hade fel och att killen skulle kunna lära sig läsa.
En mamma som tror att sonen aldrig ska kunna läsa är inte det enda vi i skolan har att kämpa emot. Det kan vara föräldrar som inte tycker att man ska göra läxor, föräldrar som reser bort på semester flera veckor varje termin, föräldrar som tycker att sonen ska bli hockeyproffs och inte behöver läsa, föräldrar som inte orkar väcka sitt barn på morgonen, ge dem frukost eller se till att de får lugn och ro hemma. Dessutom slåss vi i skolan mot bristande resurser, för stora klasser och ett allmänt förfall. Sedan 1990 då jag började arbeta på gymnasiet har antalet elever som jag undervisar per år fördubblats. Vem som helst kan räkna ut att jag inte har varken tid eller ork att engagera mig lika mycket i varje elev nu.
Hur ska svenska elever då bli bäst på att läsa? Jo med….
Om du gillar att köa i flera kilometer, byta spår sjuhundraåttiofem gånger och bli trött i hela kroppen så ska du absolut åka Tjejvasan. Med startnummer 9182 var det ungefär 7000 tjejer, flickor, tanter, damer och en och annan gumma före mig vid starten. Hur många det var före mig när jag kom i mål vet jag inte, men något färre var de.
Vid starten förstod jag inte riktigt varför så många stressade och försökte tränga sig fram, men det förstod jag när jag kom till den första backen där spåret smalnade. En liten stund var det totalstopp, men sen hittade jag vänsterspåret och började köra om. Och så fortsatte det i hela tre mil för mina skidor gled bättre än de flestas. Tack för det Alewalds, som vaxade och flourbehandlade mina skidor tidigare i februari. Skidorna gled verkligen superfint i nedförslöporna. Tack också till Mikaela som i januari vid en skidlektion i Bruksvallarna gav goda råd för hur man åker snabbast i backarna. Fästet var det inte heller något fel på trots att det var svårvallat, med minusgrader vid starten och många plusgrader vid målet. För säkerhets skull hade jag lämnat in mina skidor till det utmärkta vallateamet på Team Sportia i Rättvik. Den fästvallningen höll för övrigt i flera dagar efter Tjejvasan när jag skidade runt i spåren i Idre. De 200 kronor det kostade var väl använda pengar.
Stämningen i och runt spåret var verkligen härlig och redan under loppet bestämde jag mig för att försöka vara med nästa år igen. Då får jag förhoppningsvis starta lite längre fram och kan sikta på att slå tiden 2.43 som jag nöjd stakade i mål på detta år.