Klubben för inbördes beundran och folk med Napoleonkomplex

Varför blir det så? Varför hamnar oftast folk som sitter i en styrelse för en ideell förening i fällan ”klubben för inbördes beundran”? Det blir ”vi i styrelsen” mot dom i klubben. Och varför beter sig ibland styrelsemedlemmar i ideella föreningar som om deras uppdrag handlade om liv och död? Som om de var utsedda av Gud att utföra sitt uppdrag?

Vad har nu hänt undrar ni? Jo, följande:

Jag är medlem i en kanotklubb. I klubbens hus har man det senaste året bytt lås på ett antal dörrar. Låsbytet har pågått sedan i somras och undertecknad kvitterade redan då ut en nyckel efter att ha betalat in 500 kr i deposition. På klubbens hemsida uppmanades vi medlemmar i mars att betala in 500 kr för att sedan i april komma ner till klubben med kvittot på inbetalningen och kvittera ut den nya nyckeln. Jag ställde då frågan om jag behövde kvittera ut en ny nyckel. Jag hade ju redan fått en.  Räckte inte den till att komma in i klubbhus och kanotförråd? Till svar fick jag att om nyckeln är blå så räcker den.

Så är det dags för premiärturen för året. Jag tar mig ner till klubben, låser upp klubbhuset (nyckeln fungerar), byter om och tar fram min kajak ur förrådet som redan var öppet eftersom det var andra glada paddlare på plats. Jag paddlar en tur i solen, kommer tillbaka till klubbhuset, bär upp min kajak och det är nu problemen börjar. Efter att ha torkat av kajaken ska jag lägga in den i förrådet. Det är låst för ingen annan är där. Jag försöker låsa upp det. Nyckeln passar inte! En av medlemmarna som sitter och vilar sig i solen kommer efter en stund till undsättning och låser upp.

Sen börjar en lång och otrevlig mejlväxling mellan mig och en man i styrelsen som har ansvaret för nycklarna. Jag är upprörd över att jag inte kommer in där min kajak förvaras och vill ha en nyckel så fort som möjligt. Han säger att det kommer att ta minst tre veckor innan jag får någon nyckel för först ska jag anmäla att jag vill ha en nyckel, sen ska ett bolag som skickar ut fakturor kontaktas av honom, sen ska jag betala min faktura och till sist ska jag äntligen komma ner med mitt kvitto på en aviserad dag och kvittera ut min nyckel. Jag hävdar att jag vill ha en nyckel snabbare och struntar i att gå i klinch med den byråkratiske mannen och ringer istället till ordföranden som är mycket smidigare att ha att göra med.  Ordföranden lovar mig att jag ska kunna få en nyckel samma dag. Jag andas ut och tänker att allt har löst sig. Efter några timmar ringer dock ordföranden tillbaka och säger att mannen vägrar att lämna ut en nyckel till mig utan att jag har kvitto. Jag får allt vänta med mössan i handen och buga och tacka.

Jag är däremot upprörd över att jag inte ska komma åt min kajak på flera veckor fast jag betalar för att ha den i förrådet. Och buga och tacka har aldrig varit min stil. Därför skickar jag iväg ett mejl till mannen med Napoeleonkomplexet. (För vad kan han annars ha drabbats av?) Jag jämför honom med en myndighet i mejlet, men skriver att det är taskigt mot myndigheten för numera är till och med personalen på Skatteverket trevlig och tillmötesgående. Jag skickar en kopia till hela styrelsen och skriver att nu har de i alla fall något att snacka om på nästa möte. Jag talar dessutom om att jag varit medlem i en helvetes massa år och ställt upp för klubben på alla möjliga vis genom att vara tränare, funktionär m..m.

Jag får inget svar av mannen som har hand om nycklarna, däremot får jag svar från en annan styrelsemedlem som skriver att jag borde skämmas! Det gör jag inte. Allt jag ville var att få en nyckel så att jag kan komma åt min kajak. Och eftersom jag förstod att man kan göra undantag och få nyckel först och betala sen så tyckte jag att eftersom jag varit medlem sedan 1975 och alltid betalat alla avgifter i tid borde de i styrelsen förstå det. Det gjorde ju också ordföranden, men inte den lilla mannen som fått den (alltför?) stora uppgiften att dela ut nycklarna. Han kunde inte tänka sig något annat än sin ordning.Jag talar också om att de borde kanske avlöna någon som delar ut nycklar flera kvällar i rad istället för att låta en liten man sköta detta uppdrag alldeles ensam. Kanske är det för betungande?

Och där kan den där mannen nu sitta i styrelsen med sin makt och känna sig mäktig över den där tanten som tror att hon är något för att hon varit medlem länge och har en massa kanotmeriter som han inte har. Egentligen är det så att den där tanten skiter i alla meriter. Hon hatar bara byråkrater som inte kan vara flexibla och som inte litar på människor och som inte förstår att vänta på en nyckel i tre veckor är allt för länge för en paddelsugen tant.

Författare: monika_thormann@hotmail.com

Författare. Visa alla inlägg av monika_thormann@hotmail.com