Det finns människor som tror, att om man utsätter andra människor för stress, problem och olika slags tester, så blir de starka. Jag vet att så inte är fallet. Människor som hela tiden utsätts för olika slags faror, tester och stress blir inte starka utan tåliga. De klarar av. De står ut. Men deras kreativitet når inga höjder. För att vara kreativ måste människor i lugn och ro få utvecklas i sin egen takt.
Jag har ibland råkat ut för människor som trott på idén att arrangera problem för människor.
En kollega till mig utsatte ideligen sina elever för olika slags tester. Han ville se hur de reagerade och han trodde fast och fullt på att de skulle rustas för livet. Själv var och är jag inte av den uppfattningen. Om människor utsätts för olika slags påhittade problem reagerar de olika. En del blir otroligt stressade, andra struntar i att lösa dem eftersom de förstår att problemen är arrangerade och några försöker att lösa dem så gott det går. Ingen brukar utvecklas och bli den starka människa som min kollega trodde att någon skulle bli.
Till exempel spred kollegan ut att det stod en blottare utanför skolan. Många flickor och även en del pojkar blev osäkra och rädda och såg en blottare i varenda man som de passerade på morgonen och på eftermiddagen när de gick till och från skolan. Några barn fick säkert men för livet och litade aldrig mer på någon man. Nyttan av det?
När eleverna fick datorer lät kollegan datateknikern lägga in buggar i datorerna så att det blev krångel att starta, logga in, spara mm. Tror du att eleverna blev bra på datorer? Nej, en del gav upp, andra kämpade på, men med arrangerade problem som hela tiden uppstod kom eleverna inte hälften så långt som andra elever som bara råkade ut för datorernas ”vanliga” problem. Att skapa ytterligare buggar gjorde bara att eleverna halkade efter i sin datorutveckling. De blev inte alls hackers som kollegan trodde att de skulle bli.
När han (för det var givetvis en han som hade denna sjuka människosyn att människor ska bli starkare om de utsätts för prövningar hela tiden) skulle på studiebesök med eleverna gav han dem förvirrande instruktioner vid olika tillfällen. Vid ett tillfälle sa han att samlingstiden var 13.00 och vid ett annat tillfälle sa han att de skulle samlas 13.30. Det hela ledde bara till att han inte fick hela klassen med sig. Några kom för sent och det blev allmänt kaos. Och det var också det han trodde på. Kaos. Han hade någon slags idé om att om han skapade kaos så skulle det senare bli ordning. Det blev det aldrig. Istället fick han elever som var missnöjda, inte litade på någon och som var trötta. För när de hela tiden utsattes för konstigheter krävde det för mycket av deras uppmärksamhet. Den som de hade behövt till skolarbetet istället.
Elever och andra människor som utsätts för kaos i flera år utvecklas inte till sin fulla potential. Stress gör att människor stagnerar och deras kreativa sida når aldrig dit den skulle kunna nå. Kaosteorin bygger på en förlegad och sjuk människosyn där hugg och slag ska forma en. Detta går helt i stick och stäv med tanken att godhet föder godhet.
Jag tyckte och tycker att kollegan och alla andra som sysslar med kaosteorier, testar människor genom att skapa och arrangera problem för dem, är idioter. Livet innehåller många problem att lösa ändå. Inte behövs de späs på ytterligare för att man ska lära sig något? Och varför nöja sig med att människor presterar till hälften om man genom att ge dem bra förutsättningar, lugn och ro kan få dem att bli Nobelpristagare?
Sjuka lärarkollegor som skapar kaos borde, som i Madspelet, förpassas till Huddinge utan att passera gå.
